Jag ligger utmattad i sjukhussängen med slangar inkopplade i armarna och en läkare som ständigt kommer förbi och ser om jag behöver hjälp med något eller om jag har några vidare frågor.
Mitt huvud snurrar och jag vet inte om det beror på medicin eller alla ord min överarbetade hjärna försöker processera. Hur läkaren gett mig en diagnos. Anorexi och bulimi. Orden får mig att rynka på pannan, skaka på huvudet. Det där är inte jag, jag är inte sjuk. Men så fort jag sveper med blicken runt omkring mig inser jag att jo, jag är visst sjuk. Jag håller på att svälta mig själv till döds. Mitt hjärta har börjat slå oregelbundet har läkaren berättat. Det har börjar ge upp långt innan resten av kroppen gjort det.
Jag bröt ihop då de började prata om matschema, hur jag kommer att ha någon som övervakar varje måltid jag äter. Bara tanken skrämmer mig då jag vet att jag omöjligt kommer att kunna få i mig en hel måltid. Jag har inte ätit en helt normal portion på allt för lång tid.
Ogge och Omar har stannat sedan vi kom in igårkväll, trots att vi egentligen inte känner varandra så har de visat sitt support.
Jag rycks ur mina tankar av att någon knackar mot min dörr och jag lyfter lite på blicken för att nästan tro att jag drömmer.
"F-Felix?" Får jag skakigt ur mig och han ser på mig med blanka ögon, betraktar mig som att han inte förstår vad det är han ser, vad som faktiskt visas framför hans ögon.
"Oscar.." Yttrar han med en svag röst och tar några steg emot mig. Han ser svag ut, rör sig med långsamma sega rörelser och ögonen är röda och trötta. Men han är fortfarande lika vacker, det kommer han alltid att vara.
"Jag hörde att du kommit in och jag, jag ville inte riktigt tro på det förrän jag såg dig med egna ögon men..."
Hans ord verkar stocka sig i halsen då han betraktar mig och jag vet inte hur jag ska reagera, vad jag ska säga. Det är inte förrän jag sveper med blicken över honom, tar en noggrannare överblick som jag inser att han är klädd i samma sjukhuskläder som jag själv bär.
"Vänta, vad gör du här Felix? Varför är du på sjukhuset?" Frågar jag förvirrat, oroligt - och han blickar ner på sin egna klädsel och drar en snabb hand genom håret innan han suckar lite.
"Jag försökte ta mitt liv och nu släpper de mig inte med blicken.."
