Ätstörd ~ foscar

Kapitel 13

Han kör i tystnad innan jag slutligen suckar och han blickar över på mig med ett höjt ögonbryn.

"Jag ska inte till något hotell" får jag ur mig med en ynklig röst och han hummar förstående vilket får mig att blicka över på honom med tårar i ögonen. "Jag förstod nästan det, vet du, jag har en ledig säng hemma som du kan låna i några nätter. Vem killen eller tjejen än är så förstår jag att uppbrottet är plötsligt och fruktansvärt jobbigt" yttrar han förstående och jag stirrar bara på honom med öppen mun och en chockad blick vilket får honom att skratta lågt.

"Vadå? Man har väl varit där själv, jobbigt uppbrott, ingenstans att ta vägen, allt man äger i en simpel resväska. I feel you bro" får han fram med en stöttande röst och jag vinklar ner blicken i knäet och hummar tyst.

"Vem är du ens?" Frågar jag och han ler svagt, möter sin egna blick i backspegeln och rättar till kepsen.

"Kalla mig Ogge" yttrar han sedan och jag rynkar lite på pannan, vilket konstigt smeknamn. Men nickar ändå och ler svagt. "Oscar" mumlar jag tyst och pekar på mig själv och han nickar och ler.

Resten av vägen spelar han glad musik ur högtalarna, sjunger lågt med en vacker röst och jag kan inte låta bli att le svagt, förundras över hur genuint vänliga personer det faktiskt finns här i världen.

"Här bor jag" yttrar han lugnt när han slutligen stannar utanför en mysig stuga som ligger i ett mysigt område. Jag sveper med blicken över det och betraktar sedan Ogges avslappnade gestalt som med ett leende på läpparna tar min väska och går i förväg upp mot dörren.

"Välkommen" får han fram med en lugn, vänlig röst och flyttar sig lite ur vägen så att jag kan gå i förväg in genom ytterdörren.

Jag sveper med blicken över tavlorna på väggarna och den mysigt inredda lilla hallen innan jag hör en röst inifrån vad jag antar är köket.

"Ogge? Äntligen kommer du.." Hör jag en röst yttra och jag blickar förvirrat över på Ogge som lyser upp i ett lyckligt leende.

"Hej älskling, vi har besök" yttrar han lugnt och snart kommer en mindre kille gåendes med ett leende på läpparna och Ogge går honom snabbt till mötes för att kyssa honom ömt och lyckligt gnugga sin näsa mot hans innan de kysser varandra ännu en gång och tar varandras händer.

"Det här är Omar, min fästman, och det här är Oscar" yttrar han glatt och nickar mellan oss vilket får mig att le svagt och vinka lite tafatt.

"Att du alltid ska presentera mig så, du har inte ens friat än" yttrar Omar med en lycklig röst och smäller skämtsamt till Ogge på axeln innan han betraktar honom med kärlek i blicken.

"Det kommer när du minst anar det baby" yttrar han ömt och kysser Omar ännu en gång och jag kan inte låta bli att le. De verkar så lyckliga tillsammans.

Så lyckliga jag alltid velat att jag och Felix skulle vara.

Och med ens sköljer sorgen över mig på nytt.