Det knackar försiktigt på dörren och jag lyfter blicken från brickan med maten som vilar över mina ben. Jag möter Felix blick och ler svagt. Vinkar lite med handen för att indikera att han kan komma in.
"Hej hur går det?" frågar han med blicken på min orörda mat och jag rycker lite på axlarna. "Långsamt.."svarar jag tyst och han ler svagt. "Långsamt är bättre än att det inte går alls" yttrar han försiktigt och jag nickar.
"Försök med en tugga åtminstone, för mig" ber han tyst och jag möter osäkert hans blick och suckar tyst.
Försiktigt tar jag en tugga och han lett stöttande. Osäkert tuggar jag länge på maten och när han för ett ögonblick flackar ut med blicken mot korridoren utanför så passar jag på att spotta ut maten i en servett. Felix vänder tillbaka blicken mot mig och jag ler oskyldigt vilket får honom att le tillbaka innan han slår sig ner på sängkanten bredvid mig.
"Hjärtat.." yttrar han tyst och jag lyfter förvånat på ögonbrynen då han sällan kallar mig något sådant, och speciellt inte nu då jag antar att vi gjort slut.
"Tror du att jag är blåst? Jag vet att maten ligger i servetten" yttrar han bestämt och jag ser ner i madrassen.
"Oscar, du måste äta. Förstår du inte det?" yttrar han oroligt och jag suckar."såklart jag vet felix men jag vill inte. Jag vill inte äta, vill inte ha mat, vill inte bli frisk" yttrar jag upprört och han suckar sorgset.
"Varför inte?" frågar han med en sorgsen röst och jag suckar. "För jag har inget att bli frisk för, jag har ingenting länge. Jag har inte dig" yttrar jag tyst med blicken fäst på mina knutna händer och han suckar tyst innan han försiktigt placerar handen över mina.
"Du har mig, du kommer alltid att ha mig. Fan ser du inte att jag är inget utan dig?" mumlar han fram med en sprucken röst och jag möter hans blick.
"Bli frisk för mig så börjar vi om, vi löser allt sen, tillsammans" yttrar han tyst och innan jag hinner svara så möter hans läppar mina och jag besvarar förvånat.
