Kärlek för en idiot (Swedish)

Kapitel 1

 Alexandras syn

Idag. Idag av alla dagar. Helt oförberett. En liten förvarning skulle inte ha skadat innan de berättade att jag skulle dela rum med en kille. Asså jag menar, man brukar  inte säga till en "Sanna, du får flytta på dina saker för här ska en till säng och skrivbord få plats för en Kille som heter Nickolas. Han ska dela rum med dig från och med idag." Liksom vad är det? De kan faktiskt kommunicera med mig, berätta och fråga om mina åsikter. De är ju trots allt mina föräldrar. Eller, de har varit det nu i snart 2 år. Ska inte adoptivsföräldrar berätta om de ska skaffa en ny son? Okej...

Jaja, nu sitter vi här. Catarina, Leif och jag, Sanna och väntar på att han ska komma. Nickolas altså. Hans Pappa sitter tydligen i fängelse och hans Mamma är på sjukhus på psykokaten. Det... verkar inte särskilt kul. Det är riktigt synd om honom faktiskt, så jag förstår att han behövde bli omhandtagen fort. Ja menar, utan riktiga föräldrar kommer man inte så långt i livet, när man inte är myndig.

"Åh, är det hans taxi som kör in på parkeringen nu? Leif, han har kommit nu, spring genast ut och guida honom in!" skrek Catarina till Leif fast han bara var några meter ifrån. Leif ryktes genast ifrån fotbollsmatchen han tittade på och flög ut igenom dörren. Hans tunga steg hördes på lång väg, när han släpade sina kilon ut på parkeringen. Jag ställde mig långsamt upp ur min fåtölj och gick fram till den öppna ytterdörren. Jag ställde mig lite bakom Catarina så jag inte behövde vara den som skötte pratet.  Eftersom enligt Leif är första intrycket det viktigaste hur man såg på en person, så låter jag honom sköta jobbet. Prata kommer vi nog kunna göra ändå, om vi kommer bo under samma tak. Ärligt talat, visste jag ingenting om honom. Hade hört att han var runt min ålder, lite äldre och att han var fotbollsspelare. Oh nej, nu kommer det vara två stycken sport fastklistrade vid TVn varje helg. Jag andades ett tungt andetag och tittade sen upp, när jag hörde att han var vid trappgången.

"Nicholas, här är Catarina och Sanna. De kommer bli som din mamma och syster." sa Leif och drog in honom innanför dörren och stängde hastigt.

Han var helt annerlunda än vad jag förväntat mig. Jag förväntade mig en liten fjantig fåne, men jag var tvungen att höga min blick reält från mina förväntningar. Han var minst 1 och 85 cm lång och tittade ned på oss med sina chokladbruna ögon. Han hade mörkbrunt, halvlångt hår -för att vara kille och hans hudfärg var mörkt solbränd. Min blick vandrade ner till hans kropp. Han har bara på sig ett vit linne så man såg lätt igenom på hans vältränade kropp. jag upptäckte snabbt massa blåmärken och sår längs med armarna och även i ansiktet. Jag undrar om han fått dem genom hårt träning eller efter fight. Efter att ha utforskat det tillräckligt ville mina tankar åka iväg på egen hand till hans min. En fräck och och snofsig blick som bärs av ett par ljusrosa mjuka läppar som ... Va? Vad sjutton tänker jag på? Det var konstigt... Vad håller vi på med nu igen? Just det ja, Catarina introduktserar sig för Nickolas ja. Jag har inte gjort det än va? Okej... Har inget minne av det iallafall.

"Sanna, ska inte du introduktsera dig nu? Frågade Leif med den typiska 'kom igen' blicken. Jag harklade mig och tittade in i hans bruna ögon som stirrade rätt tillbaka på mig.

 "Hej, jag heter Alexandra Nord, men kalla mig Sanna," Sa jag och bugade huvudet lite lätt. "Jag går första året på gymnasiet och läser samhäll och media. Em... Jag gillar musik väldigt mycket och spelar ett och annat instrument."  

Jag skulle nog ha sagt någonting mer än det lilla egentligen men ingenting mer poppade upp i mitt huvud. Jag log smått mot honom och sa "Trevligt att träffas".

Nickolas tittade ut över oss och gav ifrån sig en överlägsen blick jag inte gillade. Hans uttryck  var som han såg igenom en och letade på insidan. Jag tittade generat ner när jag märkte att han stirrade på mig. Va sjutton stirrade han på mej för? Jag är inte något man kör sina stirrnings behov på.

"Jag heter Nicholas Ekström, men kalla mej Nick. Jag går andra året på gymnasiet. Jag gillar och spela fotboll. Jag hoppas jag inte kommer bli till mycket besvär." jag tittade upp igen och mötte hans blick. Jag log ett litet ansträngt leénde och tittade ner igen. Han tittade sig omkring och följde efter Leif på deras rundtur i huset. Jag tittade på Catarina och hon tycktes gilla honom väldigt mycket. Jag suckade. Välkommen till familjen, Nick. Hoppas vi kommer komma överens.

Leif va färdig med rundturen på undervåningen och drog sig till övervåningen. Jag kände mig tvingad att följa med upp, eftersom mitt -och nu hans rum låg där. Jag tog en av hans väskor med packning, som alla andra, och gick upp.

Ush, det började inte ens bra.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Min första historia på wattad, hoppas ni tycker den är bra och fortsätter att läsa :D

/// HappiNinjah