Kärlek för en idiot (Swedish)

Kapitel 5

Sannas syn

Väl uppe i mitt rum efter en bökig biltur med Nick nynnandes bredvid mig hela tiden satte jag mig och fortsatte jobba med mitt. Var Nick är? Han är nere vid TVn och tittar på fotboll med Leif. Jag sa ju det, vi skulle ha två stycken fastklistrade framför Tvn nu. 

Jag lutade mig bakåt i stolen och funderade än en gång. Hur blev Nick kompis med Alex egentligen? De är ju raka motsatserna. Alex var den som alltid fick lärarna att applådera och eleverna att känna sig dumma. Det arbetet jag en gång fick att göra med honom blev en stor succé, verkligen. Vi skulle göra en redovisning två och två med en i från ettan och en från tvåan. Vi fick en uppgift om att ta reda på skolans historia, altså vad som fanns på denna platsen innan och vad det bodde för människor här omkring m.m. Alex var den ända som ville jobba med mig när vi valde partner. Inte för att han hade direkt något val, eftersom alla andra hade redan valt deras partner innan han öppnade munnen.

 Jag hade inte börjat bli mobbad innan det, var bara utstött och det är inte samma sak.  Det var först när de såg mig och Alex prata med varann om saker som inte tillhörde arbetet och började bli bra vänner som de började ha något emot mig. Alex är inte en person som öppnar upp till vem som helst och det fick dem att tvivla på mig, varför han blev kompis med mig. En gång efter det när jag gick ned för korridoren till klassrummet tog de mina böcker och saker ifrån mig och slängde de ner för ett stup bakom skolan. De började ta mina saker och gömma under lektionerna och förstöra mina kläder under jympa lektionerna. Alex ville stå upp för mig, men jag ville inte låta honom göra det för hans skull och slutade umgås med honom.  Han ska ju inte behöva bli nerdragen med mig.

Men det får mig att undra igen, hur blev Nicholas så lätt kompis med Alex? Har han ändrat på sig under det här halvåret jag hållit mig undan? Jag trodde att han inte gillade att hänga i grupp med personer som Nicholas verkar göra. Alex är också riktigt flitig som jag undrar om Nicholas verkligen är. Han verkar mer som den personen som hellre sitter och tittar på fotboll på dagarna än att plugga. Ja just det ja, det är ju det han gör nu.

Jag vaknade från min tankestund och kollade på klockan. Seriöst, är hon redan 6?? Jag har inte gjort någonting! När man väl ramlar in i sina tankar kan man inte komma ut, det stämmer väl. Jag sträckte på mig bestämde mig för att börja gå ned när jag hörde klingadet av besticken från köket. Inget bättre än Chatarinas mat.

Jag gick långsamt ned från trappan och satte mig vid det dukade bordet. Leif och NIcholas satt fastklistrade vid TVn med munnarna halvöppna. Chatarina ställde fram några köttbitar på bordet och log mot mig.

"DIn favorit. Lammkotletter och potatis med bearniesås och broccoli." Hon ställde det på bordet och tittade mot soffgruppen där man såg glädjen snabbt resa sig med tystnad. Helt plötsligt studsade både Leif och Nicholas upp ur soffan och skrek deras lungor av dem. Seriöst , fotboll är en farlig sport. Det får en att gå till vansinne.

"Kommer ni er och sätter er nu?" sa Chatarina och de stängde av TVn och satte sig bredvid oss vid bordet med lättade miner. 

"Det var bra att de fick in det sista målet. Nu är segern inte långt ifrån," sa Leif och Nicholas nickade medgivande. 

"Har det varit en bra skoldag för er?" frågade Chatarina medan hon la maten på sin tallrik.

"Ja, det har varit bra. Det är en väldigt fin och stor skola. Klassen jag kom i är inte heller så dum, hittade många bra vänner redan första dagen." Nicholas log mot Leif och Chatarina och de log med lättnad tillbaka. Han tittade rakt över bordet på mig och gav mig ett väldigt... mystiskt leende. Han verkade vänta på något från mig. Vadå, jag har inget att säga. Varför stirrar du på mig då?