norrsken

nittiosex

"Heeeejj, kommer du någon gång?"

"Ja såklart!" skrattade jag och sprang efter henne.

Vi sprang genom den stora trädgården, med blom och rosenbuskar, med stora, kraftiga träd, det halvlånga gräset, de små ängsblommorna som växte överallt, de två små äppelträden som alltid gav massvis med frukt, och slutligen: det bästa trädet i hela universum.

Där vi kunde klättra ända upp i toppen, gunga i trägungan och där vi hade vår spanarkoja.

Vi klättrade ända upp i toppen, där vi kunde se hela den stora staden som låg nära och den stora skogen alldeles intill.

Det var vackert.

Men hon började plötsligt skratta.

"Vad är det för något?" frågade jag och la huvudet på sned.

Hon skrattade ännu mer.

"Du har en glassfläck på näsan" sa hon och började försiktigt gnugga pekfingret mot min näsa.

"Klart!" sa hon efter några sekunder.

Jag log mot henne.

"Tack för att du är bäst" sa jag.

"Tack för att du är bäst!!" sa hon tillbaka och kramade mig.

Hårt.

Mitt i kramen började hon prata.

"Jag älskar dig. Det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid göra. Jag finns alltid här för dig."

Hon grät.

"Jag älskar dig också" sa jag och tårarna började rinna. "Jag älskar dig så mycket så det känns som jag kan dö för dig. Jag kan aldrig leva utan dig. Du är mitt allt."