Allt är inte så simpelt som du tror | M.G |

Kapitel 2

Vi satt alla åtta vid ett och samma bord under frukostbuffén. Marcus, Elias, Viktor och de fyra tjejerna; Olivia, Moa, Elsa och Vilma. Jag gillade inte hotellfrukost. Det fanns så mycket att välja på att jag alltid tog för mycket eller glömde något som någon annan hittat. Det var gott och så men det fanns alldeles för mycket att välja på. Idag hade jag fyllt tallriken av bröd med Nutella, Jordgubbs yoghurt med cornflakes och fika bröd. Inte det nyttigaste valet men det brydde jag mig inte om. Inte någon av de andra heller verkade det som då det inte bara var jag som plockat åt sig en massa godsaker. Marcus hade roffat åt sig en massa croissanter rikligt täckta med marmelad och annat, Elias satt med sitt morgon te och yoghurt med chokladflingor och ingen av de andra verkade heller bry sig om några dieter.
Den här dagen skulle vi vara lediga så när inpå en intervju på eftermiddagen. Jag ogillade inte intervjuer men jag kunde inte heller säga att jag såg fram emot dem. Ibland var de kul, som när vi utmanades att göra saker eller pratade om varandra och fick skoja till det hela, men så fort man kom in på nått lite djupare spår blev jag osäker. Speciellt en fråga försökte jag undvika: Har du en flickvän? Jag har såklart ingen. Jag har aldrig haft någon. Men inte nog med det. Jag har aldrig varit kär. Inte det minsta. Jag minns då Marcus och jag var yngre och vi precis kommit från skolan. Han drog mig in på sitt rum och berättade att han hade frågat chans på en tjej i sin klass men hon sagt nej. Jag tröstade honom trots att jag själv inte hade någon aning om hur det kändes att vara hjärtekrossad.
Jag kollar över bordet på Elias. Vi har känt varandra i snart två år men han förstår mig som få andra gör. Det hela började helt enkelt på auditionen för att bli bakgrundsdansare. Han hade imponerat på speciellt mig och det slutade med att Elias, Marcus och jag hängde med varandra till sent samma kväll. Vi fortsatte att träffas och när det sedan kom till vilka som skulle få rollerna som dansare var det ingen tvekan om vem vi valde i första hand. Elias. De andra bestämdes faktiskt inte av oss utan vårt team. Jag hade inget emot det och vi har bildat vår egen lilla familj med tiden.
"Vad vill vi hitta på nu innan lunch?" Frågade Vilma med munnen full med någon ostpaj.
"Gå i affärer!" Utbrast Marcus på en gång. Självklart. Han var den modeintresserade av oss två och nästan alla märkeskläderna sim jag bar hade han valt ut åt mig. Om det inte var sådana som var bestämda av vårt team.
"Jag de har en galleria längre ner längs gatan dit vi kan gå efter frukosten" sa Olivia. Hon var som Marcus och kunde allt om allt vad det gällde de senaste trenderna. Hon bar hela tiden överdrivet mycket smink och emellanåt var hon lite väl mycket. Men jag gillade henne.
"Jag är inte så sugen" sa jag avvikande.
"Du är ju aldrig sugen." Olivia slog uppgivet ut med armarna.
"Exakt" svarade jag kort. "Det är därför ni aldrig ens behöver fråga mig."
"Du är ju jätte tråkig" sa Moa. Moa var som Olivia fast inte lika extrem. Hon hade däremot ganska lätt för att bli arg och hon hade förmågan att göra grejer till mycket större än vad dem egentligen var. "Följer ni med då?" Frågade Moa därefter vänd mot Elsa och Vilma. Jag skulle inte kalla dem modeintresserade direkt. Elsa var den smartaste av oss alla. Hon hade högs meritvärde i hela sin årskurs på hennes skola och var lärarnas favorit men hon var däremot långt ifrån tråkig. Hon var den av oss med bäst humor och var vår lustigkurre tillsammans med Vilma. Vilma skulle jag nog säga, bortsett från hennes skämtsamma personlighet, var den som var mest neutral av oss. Hon lyckades i skolan som de flesta andra och stack inte ut så speciellt mycket. Hon hade som mest mascara på sig om ens det men det var något som jag gillade med henne. Hon gömde sig inte bakom en massa kladd i ansiktet.
"Jag är på" svarade Elsa Moa och kollade på Vilma för att fråga om hennes åsikt.
"Ja jag behöver nya strumpor få det passar perfekt" sa hon och torkade sig belåtet om munnen. Marcus kollade sedan uppmuntrande på Viktor. Han tvekade.
"Jag vet inte riktigt" sa han och tänkte efter. "Det är ju tråkigt för dig Martinus om du blir kvar här ensam."
"Han kommer inte vara ensam." Jag vände blicken mot Elias som inte hade sagt något innan. "Jag tänker nog inte följa med heller." Jag motstod frestelsen att slå näven i bordet. Vem som helst utom Elias tänkte jag. Jag behövde egentid för att kunna tänka klart och det skulle jag uppenbarligen inte få nu. Och att det var just Elias som jag skulle ägna de kommande timmarna med skulle inte få mig att koncentrera mig bättre heller. Men en annan del av mig skrek av lycka av att få lite egentid med honom. Fan. Bestäm dig Martinus.
"Okej" svarade jag kort och alla började ta undan sina brickor.

Kommer äntligen börja uppdatera här men mest då jag har tid över så att ni vet. Har sjukt mycket idéer för den här berättelsen och jag kan lova att den inte kommer likna någon annan! Är så sjukt tagg på att skriva den här så ni anar inte! Ja ja, ni får ha det så gøy tills vidare. BYYYYEEE <3333