Allt är inte så simpelt som du tror | M.G |

Kapitel 5

Pappa beställde, så fort vi kommit ut från redaktionen, en taxi tillbaka till hotellet och som alltid fick vi ta en hel del bilder på vägen. Både ansikten som jag kände igen sen innan och många nya.

När vi till sist kom upp på rummet slängde jag mig på sängen. Marcus kom efter.

"Vi borde ta en bild till Instagram" sa han med blicken fäst i mobilen. Jag hade dock ingen ork.

"Kan jag bara få vila lite först?" Marcus la ner skärmen och var tyst en kort stund. Granskade mig.

"Okej" sa han till sist. "Vill du att jag går?" Jag knep ihop mina ögon för att inte brista ut i gråt ytterligare en gång. Återigen skärpning Martinus! Han lät så förstående trots att jag visste att han aldrig skulle kunna förstå mig.

"Gör som du vill" svarade jag och kämpade för att låta stadig på rösten.

"Okej" svarade han. "Jag tror att jag går över till Elias och Viktors rum då så du får vara lite i fred."

Den ständigt återkommande klumpen i min mage kom plötsligt tillbaka. Marcus vände sig om och gjorde en ansatts till att gå.

"Vänta!" Utbrast jag. Vad ville jag säga nu? "Kan du be dem att komma hit istället?"
Det var något med hans namn som kändes så lockande i just den där stunden. Jag la till ett litet leende och Marcus log tillbaka.

"Ville inte du vila?"

"Det kan vara vilsamt att vara med kompisar också" försvarade jag mig.
Marcus nickade kort utan vidare invändningar och vände sig om för att gå till de andras rum.

När dörren slogs igen pustade jag ut. Hela jag var som utpumpad på energi och kände egentligen att jag bara ville vila. Ändå hade jag bett Marcus hämta Elias och Viktor. Varför? Det var så impulsivt. Jag vet svaret trots att jag inte vill att just det ska vara svaret. Jag skulle gett nästan vad som helst för att göra det hela lättare. Och bara för att jag visste svaret betydde inte att inte det hela var komplicerat.

När dörren återigen öppnades var det flera röster som hördes. Jag satte mig upp stödjandes på armbågarna och kollade på Marcus som klampade in i rummet tätt förföljd av Viktor och strax därefter kom Elias. Jag fick samma klump i halsen när jag såg honom som så många gånger innan och tvingades se ner igen för att inte bländas av hans leende.  
Sängen sjönk ner lite när Viktor satte sig på kanten och jag tvingades att titta upp.

"Vad händer här då?" Frågade han samtidigt som jag varsamt noterade Elias rörelser mot fåtöljen på andra sidan rummet.

"Inte matteläxan i alla fall" skämtade jag. Jag erhöll ett litet leende från alla tre i rummet och Viktor tog upp min skriv bok från nattduksbordet.

"Algebra?" Han höjde ett ögonbryn åt mitt håll.

"Jupp." Jag suckade lätt.
Marcus stod lugnt lutad mot väggen och, uppskattat av tummrörelserna, scrollade Instagram. Elias tog planlöst upp TV-konsolen och började hoppa mellan kanalerna samtidigt som Viktor verkade oerhört intresserad av min matte. Själv lutade jag mig tillbaka. Lugnad av hans närvaro.

Vi gjorde inget väsentligt under resten av eftermiddagen. Jag kände mig mycket bättre till mods och efter en tid gick Viktor in till tjejernas rum. Marcus, Elias och jag låg tillsist allihopa på sängen och pratade om det mesta som kom upp i våra hjärnor. Allt kändes bättre trots att jag självklart inte talade någonting om vad jag egentligen kände att jag behövde dela med mig av. Nej, inte där och då.

Efter ännu ett långt skrattanfall åt ett uttjatat skämt föll jag utmattad tillbaka i sängen och pustade ut. Elias följde min rörelse och la sig strax bredvid. Hans knä som råkade ligga emot mitt lår brändes behagligt samtidigt som Marcus stöttade sig på sin arm längre ner åt fotändan. Tystnaden som följde var bara skön. Jag passade på att sluta mina ögon och sakta började ett smått leende pryda mina läppar. Så här bra hade jag inte känt mig på ett bra tag och det var nästan overkligt att det bara var för några timmar sen som jag hade känt mig så uppgiven och ledsen som jag gjorde. Detta ögonblicket hörde inte ihop med det kändes det som. Antagligen inbillade jag mig men jag tyckte mig känna blicken från de blåa ögonen kittla lätt mot min hals. Jag väcktes ur mina tankar av att Marcus slog lätt med handen på överkastet för att bryta tystnaden. Min korta känsla av... ja jag vet inte vad jag ska kalla det. Frihet, harmoni, lättnad var som bortblåst.

"Nej nu får vi faktiskt ta och hitta på någonting" utbrast han och reste sig från sängen. Elias följde lite motvilligt Marcus rörelser och tog sig upp till åtminstone sittande ställning.

"Vad vill du göra Martinus?" Elias röst lät som att han verkligen brydde sig. "Vi kan vara kvar här om du inte känner för att göra något annat."

Jag såg in i de blåa ögonen som var riktade mot mig. Han visste egentligen ingenting om hur jag mådde. Jag hade inte sagt ett ord till honom om någonting och ändå var det som att han hade sett igenom mig och visste om alla ina problem och hur han skulle tampas med dem. Jag gillade det.

"Tack" svarade jag och hoppades att det verkligen märktes hur tacksam jag var. "Jag känner nog för att bara ligga kvar här en stund till. Ni får göra någonting annat om ni vill det. Det är helt okej för mig." Jag bet mig lätt i läppen.

"Då stannar jag också kvar" sa Elias och la sig demonstrativt tillbaka där han legat förut. Jag försökte dölja den glädje som spreds inom mig. Marcus såg fram och tillbaka mellan oss. Stannade kanske med blicken lite extra på mig.

"Okej" sa han till sist och reste sig. Han var inte arg på något sätt men det märktes att han hellre hade velat att vi följde med. "Jag hade tänkt föreslå att vi gick över till Viktor och de andra men jag kan gå över ensam då." Han la till ett leende för att verkligen visa att han var okej med det och jag log tacksamt tillbaka. Marcus lämnade rummet ljudlöst och kvar blev bara Elias och jag. Jag tog ett djupt andetag. Nu skulle jag bara se till att njuta av sällskapet.

Hej allihopa hehe. En liten uppdatering bara :) Måste också passa på att tacka för 1k reads på den här boken trots att det bara funnits 4 dalar ute. Helt sjukt!!!