Allt är inte så simpelt som du tror | M.G |

Kapitel 6

Rummet blev, så fort Marcus lämnat, otroligt tyst. Jag hörde vart enda andetag från brunetten bredvid mig så klart och tydligt. Väggklockan tickade tusen gånger högre än innan men det var bara behagligt. Jag pustade ut och vände mig till sidan. Jag möttes av de välbekanta blåa ögonen som såg på mig så innerligt. Jag höll kvar blicken några sekunder men var sedan tvungen att se bort. Jag väntade bara på att han skulle säga något.

"Hur är det" frågade han till sist med en röst som fick mig att vela sjunka ner i lakanen och aldrig mer resa mig.

"Bra." Lögnen lämnade min mun så lätt som alltid men såklart såg han rätt igenom mig.

"Martinus." Jag slöt ögonen. "Se på mig." Befallde han.

Långsamt lyfte jag blicken för att åter igen mötas av havs ögonen som jag så lätt kan drunkna i.

"Jag kommer fråga dig en gång till" förvarnade han och såg på mig med en menande blick. Jag skulle inte komma undan, sa den. Inte den här gången. Tårarna var så nära.

"Hur är det?"

Vad skulle jag svara? Bara bra bortsett från att du får mig att må skit samtidigt som att jag vet att du är den ända som kan klara mig från att gå under. Han skulle tro att jag var galen? Jag kanske var galen med tanke på allt som hade snurrat runt i mitt huvud den senaste tiden. Det skulle det ärligt talat inte förvåna mig

"Jag vet inte" sa jag istället. Den här gången ärligt.

Hans ena mungipa åkte upp en bit i ett vackert, medlidsamt, leende som fick mig att känna mig helt tom. Samtidigt sträckte han fram sin ena hand och lät den vila på min ena axel. Det var ingen omfamning men heller ingen handling som skulle förväntats av 'bara en vän'. Det kittlades lätt där fingertopparna nuddade min bara hud på halsen.

Allt var så överväldigande. Allt gick så fort. Klumpen i magen var tillbaka och jobbigt stor den här gången. Jag hade gråtit så många gånger under de senaste dagarna. Haft utlopp för mina känslor, men jag var ännu inte tom. Den här gången var det inte sorg som fyllde mig utan en sån plötslig ilska att jag var tvungen att raskt sätta mig upp och börja gnida mina tinningar. Jag märkte hur Elias reste sig även han.

"Martinus, förlåt det kanske var dumt men..."

"Jag orkar bara inte" avbröt jag honom. Jag hörde själv hur hårt mitt tonläge var men brydde mig faktiskt inte för stunden. "Jag orkar bara inte med någonting. Varför var det just jag som behövde bli den stora poppstjärnan från lilla Trofors som har press springandes efter sig vart den än gick? Varför var det jag som behövde ha en massa skrikande tjejer efter mig hela tiden? Jag kan inte ens gå utanför dörren utan att bli jagad av någon med mitt namn skrivet i pannan. Jag önskar så att jag hade haft ett vanligt liv. Inte ett sånt här jävla skit liv. folk förstår inte hur tufft det är att hela tiden vara på topp och visa sina bästa sidor. Det går inte! Hur ska jag kunna svara på folk som ställer frågor om mig när jag själv inte ens vet vem jag är. Andra har all tid i världen att klura på det medans jag måste veta från sekund ett. Jag är inte den där spralliga killen med perfekt hår och som är positiv till allt som alla verkar tro. Det är inte jag! Jag kommer aldrig bli så perfekt som Marcus. Han är som gjord för kamerorna. Han vet precis hur han ska bete sig i alla lägena, med alla skrikande tjejerna. Jag? Jag vet ju inte ens om jag är straight!"

Jag tystnade av mina ord. Helt omtumlad av allt som just lämnat min mun, och det där sista. Det var första gången som jag verkligen uttalade det med det kändes på ett sätt så skönt att äntligen satt ord på vad jag kände. Samtidigt var jag rädd. Det här var inget som jag borde ha sagt högt. Allt det som jag sagt skulle kunna ställa till det för mig och Marcus på alla möjliga sätt.

När jag till sist vågade se upp på individen bredvid mig försvann dock alla mina konsekventa tankar. Jag levde i nuet, och just då var det ända som fanns min goda väns överväldigade men samtidigt medlidande och förstående blick. Det ända som fanns var den ensamma tåren som långsamt lämnade hans vänstra ögonvrå. Jag grät inte, men han grät. Det fick mig att känna skuldkänslor. Om det var något som jag absolut inte ville så var det att denna blåögda själen skulle vara ledsen.

Återigen lugn flyttade jag långsamt närmare honom på sängen. Jag sträckte fram min hand och strök varsamt bort droppen som nu nått de skarpa kindbenen. En välbekant lock täckte hans andra öga och jag tog upp min andra hand för att stryka den bakom Elias öra. Jag vilade sedan båda mina händer strax under hans kinder och strök sakta med tummarna i cirkel rörelser för att lugna honom. Jag höll stadig ögonkontakt med honom och efter en stund lämnade ett lätt skratt hans inbjudande läppar.

"Hur är det du som tröstar mig när det borde vara jag som tröstar dig?" Även jag log.

"Jag vet inte? Varför är du ledsen när det borde vara jag som är ledsen?" Han sänkte blicken till mitt nyckelben.

"Jag vet inte. Kanske för att jag bryr mig alldeles för mycket om dig." Han såg återigen upp på mig och väntade antagligen på någon typ av respons.

Istället lutade jag mig framåt och lämnade en varsam kyss precis i hans mungipa. Så liten och ömsint men ändå så känslofylld. Hela jag överväldigades av nya impulser.

Jag ville fortsätta ha kontakt med honom. Jag ville bort från honom. Jag ville kyssa honom igen, en riktig kyss. En del av mig kände ångest, en annan lycka.

Men jag satt bara kvar. Jag såg på den personen som betydde så mycket för mig. Så otroligt mycket för mig. Han log mot mig, ett svårtytt leende, och tog långsamt ner mina händer från hans hals. Han höll dem i sina och strök långsamt, noggrant över min handrygg. Därefter lämnade han en fjäderlätt kyss på min vänstra kind och la mina händer till rätta i mitt egna knä. Jag såg efter honom när han ljudlöst lämnade rummet. Inte ett ord sa han.

Vad hände just?

-

Jadu, vad hände egentligen lilla Tinus? Jag tycker att det doftar kärlek i alla fall :) #Elinus ???

Hela kapitlet raderades så behövde skriva om allt igen :(