Idag skulle vi gå hem till dig, bara du och jag. Vi hade varit med varandra så pass mycket att jag skulle kunna kalla oss för vänner. Det kändes ändå udda att tänka tanken. Att ha en vän.
När vi kom in genom ytterdörren släppte du din väska till golvet, drog av dina skor och hängde upp din jacka på en galge. Jag gjorde samma sak. Doften av nybakat slog min näsa. Några sekunder efter kom din mamma rusandes fram till oss med ett stort leende på läpparna.
"Nathan, vem är det här?" Sa hon till dig och kollade nyfiket på mig. Du harklade dig och jag kunde se hur du himlade med ögonen.
"Det är bara en kompis. Kan du vara snäll och lämna oss ifred resten av dagen." Mitt hjärta sjönk. Din mamma nickade bara med händerna i luften. "Visst." Sa hon.
Vi gick upp för en trappa och sedan in i ditt rum. Det var stort och ganska stökigt men det var ingenting jag brydde mig om. Du gav mig en kort blick innan du slängde dig på sängen. Vad skulle hända härnäst?
