Dina fingrar trummar otåligt mot bordet och du verkar fundera på något. Jag ser hur din blick söker klockan minut efter minut. Plötsligt suckar du. Är det så hemskt att jobba med mig? Jag får skuldkänslor och vänder blicken nedåt till mina anteckningar. Vi har båda kommit en ganska lång väg på vårt arbete om kärlek, trots att vi knappt pratat, eller yttrar något ord.
Plötsligt tjuter skolklockan och jag ser hur du snabbt slår igen böckerna med dina anteckningar i och reser dig upp. Sedan går du härifrån, utan att säga någonting, som vanligt.
