Jag går och får plötsligt syn på dig där borta, vid några skåp. Jag kollar mig omkring men ser ingen annan möjlig genväg. Jag måste komma förbi dig.
Försiktigt börjar jag gå igen och när jag närmar mig dig så vänder du dig om och uttalar mitt namn.
"Kayla." Jag stannar till, ler ett vänligt leende mot dig. Du ler tillbaka. "Ska vi ta sällskap?" Mitt hjärta stannar. Sa du verkligen det där? Utan att hinna tänka riktigt så nickar jag.
Vi börjar gå. Jag kan inte sluta att le. För du har fått mig på fall igen, som vanligt.
Vad tycker ni?
