Jag märker på dig att något är fel. Det känns som att du skulle göra vad som helst för att slippa sitta här. Det sårar mig. Visst, mina tankar behöver inte stämma, med det är så de känns.
"Nathan." Yttrar jag kort och du ser upp på mig. Det känns lustigt att säga ditt namn högt då jag alltid bara brukar säga det tyst i huvudet för mig själv. Dina mörka ögon ser ointresserat på mig.
"Ehm, det var inget." Du suckar och vänder blicken ner igen. Åh, varför är jag så feg? Varför kan jag inte bara prata med dig. Fråga vad felet är.
