En Försvunnen Satyr

Kapitel 1 - Jag gratulerar en "vän" på tvåtusenårsdagen

Annabeth
Tyra

Jag gick in i mitt rum. Väggarna var gråa och golvet täcktes av en grå heltäckningsmatta. I ett hörn stod en sliten säng och brevid den en gul byrå. Kort sagt ett urtrist rum att tillbringa vårterminen i. Men, terminen var slut och jag skulle packa ihop och åka till Halvblodslägret. Jag satte upp mitt ljusa hår i en "messy tofs" och började städa.

När jag packat ihop allt kastade jag en sista blick på rummet och stängde sen dörren efter mig och gick ut.

När jag kom ut från skolbyggnaden med mina väskor hörde jag någon ropa mitt namn. Jag såg mig omkring och såg satyren Moni komma springande. Moni var en av mina bästa vänner. Hon letade efter halvblod.
"Hej!" sa jag. "Ska vi sticka?"
"Ja!" Moni nickade och tog upp en colaburk ur sin väska och började tugga på den.

Efter två timmar i en trång och illaluktande buss var vi framme i lägret. Jag gick först och sa hej till mina syskon i Athenas stuga och packade upp och sånt. Sen gick jag för att hitta Percy. Jag gick till Poseidons stuga, fast Percy var inte där. Men Tyson satt på sin säng och Ella satt uppflugen i hans bokhylla och citerade J.K. Rowling.

"Heeeej Annie!" ropade Tyson och gav mig en björnkram.
"Hej Tyson, kul att se dig", sa jag när han släppt mig. "Hej Ella!"
"Hej. Ella gillar Annabeth! 'Föralltid'! J.K. Rowling i Harry Potter och dödsrelikerna."

Jag skrattade. "Har ni sett Percy?"
"Hmmm tror att han skulle prata med Leo och någon annan utanför Hefaistos stuga."

Han stod och pratade med Leo och en ny tjej. Hon hade en läger tröja och en vit kjol med ett flätat guldbälte. Hennes långa hår var kanelbrunt och ganska rakt. Det var ganska likt Hazels i färgen, men tjejens ansikte var mjölkvitt och prytt med fräknar. Hon hade mörka mandelformade ögon och fylliga läppar. Hon var ganska söt och såg ut att vara lika gammal som jag.

"Hej sjögräshjärna!" ropade jag och kastade mig i famnen på Percy. "Jag har saknat dig!"
"Hej!" sa han och kysste mig.
"Hej Leo!" Jag såg på den andra tjejen. Hon stod väldigt nära Leo. Hon log försiktigt mot mig.
"Jag heter Calypso."
Mitt leende bleknade. Leos tjej.

Percys gamla crush.

Jag gav henne ett kallt leende.
"Jaha... Calypso. Dig har jag hört mycket om."
Hon nickade. "Du måste vara Annabeth."
"Ja."
"Calypso fyller tvåtusen idag!" förklarade Leo exalterat och kysste henne.
"Jaha. Grattis." Jag tog Percys hand. "Kom", sa jag och drog iväg honom.
"Okej... vi ses sen då mannen!" ropade Leo efter oss.

"Annabeth! Vad gör du?"
"Jag.... jag gillar inte Calypso."
Percy skrattade. "För att hon var kär i mig?"
"Ja." Jag kände hur jag rodnade lite.
"Men du vet väl att jag älskar dig?"
"Ja, sjögräshjärna!" Jag kramade honom. Den här sommaren skulle bli jättebra. Bara jag fick vara tillsammans med Percy så kunde jag stå ut med vad som helst. Till och med Calypso.