Kap 1 | vem som helst

195 3 2
                                    

Julia
"Men Noel, jag har sagt att jag inte kan snacka just nu. Jag måste till bussen?" Säger jag irriterat till min pojkvän då jag närmar mig hållplatsen i Enskede. Jag hade precis varit hemma hos Zara och ska nu åka ända till Solna där jag bor.
Jag sätter mig på den kalla bänken som blivit nerkyld pågrund av vintern. Jag sätter på musik i hörlurarna och tänder på min sista cigg.
En man med en svart bomber kommer gåendes från högra sidan och sätter sig på andra sidan av bänken.
"Vart ska du då?" Frågar han äckligt med ett flin på läpparna jag inte kan läsa. "Hallå? Jag pratar med dig!" Säger han och ställer sig hastigt upp. Jag ryggar tillbaka och flyttar ännu längre bort, jag har fortfarande inte sagt något.
Han rotar i sin jeansficka och drar upp ett blankt blad. Mina ögon blir stora och jag börjar springa iväg från honom. Jag kollar bakom mig och där springer han efter. Med trötta ben fortsätter jag in i skogen, fortfarande lika skräckslagen. Det skulle jag inte ha gjort då jag ramlar på en stor sten som jag inte ser. Han tar tag i mina armar och vänder mig om så att jag ligger på rygg. "Din jävla hora. Såhär går det till om man inte svarar mig!" Spottar han i mitt ansikte och tårarna forsar ner för mina kinder.
Han drar ner mina jeans och trosor sen slänger han iväg min jacka så jag bara ligger i linne, sen drar han kniven i mig. Jag skriker som aldrig förr och smärtan är obeskrivlig. Det gör så ont att mina andetag saktas ner och blir tyngre. Han har rödsprängda ögon. Som om han tagit något. Hans högra öga är brunt medan hans vänstra är blått. När han huggit mig högst fem gånger så släpper han kniven på marken och springer iväg.
Med en sprängande smärta i underlivet ligger jag och skrikgråter i natten. Tillslut så tappar jag orken efter att ha skrikit på hjälp i vad som känns som år. Så jag lägger huvudet ner i den kalla och hårda marken igen och sluter ögon.
Den sista tanken som far igenom mitt huvud är,
"Det här är slutet. Nu dör jag." Svart.

Okänds perspektiv
"Mickan, kom tillbaka!" Skriker jag till min hund där jag går på någon skogsstig i Enskede. Men hon börjar springa extra fort och skäller ännu högre. Så jag springer efter och möts av en förskräcklig syn. Det är en flicka i 16 års åldern som ligger alldeles blodig på marken. Hon har knappt några kläder på sig förutom ett linne som knappt täcker något. Hon är helt blå pågrund av kylan och ligger fortfarande och skakar. Jag tar fort av mig min jacka och försöker skaka liv i henne. När hon fortfarande inte vaknar så ringer jag 112.
"Hej, jag har hittat en tjej här. Alldeles blodig och blå på marken. Hon har en puls men den är väldigt låg. Jag tror att hon blivit våldtagen... Gamla Enskede ja." Säger jag i panik och larmcentralen säger att de ska skicka en ambulans och polis. Stackars tjej alltså.

Jag Heter Love Where stories live. Discover now