Jag Heter Love

Kap 7 | förlåt

Ludwig
Love har varit inlåst i det där rummet i flera veckor, nio för att vara exakt. Noel hälsade på honom varje dag i två veckor, sen två gånger i veckan, sen aldrig. Varje gång fick han samma resultat. Love åt inte, Love sov inte, Love pratade inte, det ända han gjorde var att stirra rakt upp i taket, som i trans. Ingen av oss andra har varit där heller, några av hans kompisar kom förbi hans hus, eller i stort sätt alla i hans skola, han brukade vara ganska populär.
Jag tror inte att behandlingen går så bra, sjuksköterskorna får ge honom mat med nålar, eller näring som man kallar det. När hans psykolog kommer förbi varje dag så säger han ingenting. Inget. Noel har slutat dra upp Love, han pratar aldrig om honom, aldrig. Och när jag eller någon annan försöker så byter han bara samtalsämne. Bortsett från Love så har vi klarat oss ganska så bra, jag och de andra. Vi går ut och festar, vi går ut på gig med resten av Hov1, vi hänger hemma och spelar FIFA, vi åkte tillochmed till Bråvalla, vi har kul.
Eller det är vad vi försöker ha.

Jag går in i Noels hus och tar av mig ytterkläderna. Han kommer ner för trapporna med ett leende på läpparna. Ett leende jag vet är fake men inte orkar prata om. Vi går upp till hans rum och jag sätter mig i fönstret, Noel har ett sånt där coolt
soff-fönster. Vi snackar ett tag innan jag ser en massa papper på hans skrivbord. "Vad är det här?" Frågar jag och han tittar upp från mobilen. "Låtar." Säger han och jag börjar läsa några. En av de fastnar för att den riktigt bra.
"Mannen, shitt den här är sjuk." Säger jag helt förbluffat och han ställer sig upp för att rycka åt sig texten, "Nej, för mesig." Säger han efter en stund. Noel är en fet låtskrivare och han gör de bästa texterna men tycker själv inte om de. "Handlar den om honom?" Frågar jag efter en stund och han tittar på mig, sen nickar han. "Okej, vi fortsätter skriva på den." Säger jag och han skakar på huvudet, "Ingen vet ju att den handlar om Love." Säger jag och det ser ut som han tänker. Han nickar och ler mot mig, "Han kanske ändrar sitt beteende om han hör låten?" Säger han och jag skrattar lite, "Hoppas det." Säger jag och då var skrivandet igång.
Dagen efter så visade vi resten av gruppen och alla tyckte att den var fet. Vi döpte den till Love som i 'kärlek' på engelska, fast att bara vi visste att det var Loves namn egentligen. Den är fet.

Love
Nio veckor. Nio veckor, två timmar och 58 minuter har gått nu. Noel och de andra har knappt varit här, ändå, det är ganska skönt. Hade de hållit på och tjatat på mig så hade jag nog stannat här längre. Jag börjar bli bättre, tror jag, eller det är iallafall vad psykologen säger. Jag har inte försökt med något än, ingenting som kan skada min vistelse här, inget som får mig att stanna längre.
De har tagit bort handbojorna och vakten nu, för att de tror att jag kommer vara lugn. Eller det är vad de vill. Hoppas.
Jag skulle kunna skära av mig underarmarna precis nu, men jag kommer inte. Jag vill bara bort härifrån.
Nu.

Elva veckor, fyra timmar och 40 minuter har gått nu.
Ingen har fortfarande inte hälsat på, jag lovar att Noel tvingar bort de.
Han älskar inte mig, ingen älskar mig. Vem skulle kunna älska någon med en massa ärr? Inte jag iallafall.
Mina ögon är röda efter att ha varit uppe i fyra dagar, men jag kan inte sova. Jag har inte ätit något på en vecka, eller iallafall inte frivilligt. Jag är ett sjunkande skepp.
Jag blev faktist ledsen när Adam dog, men jag kan inte vara ledsen. För om jag är ledsen då blir jag ledsen för allting, allt. Det är vad jag hatar mest med min depression, att inte låtas känna för då känner jag allt?
Dörren in till mitt rum öppnas och in kommer en ung sjuksköterska, hon har rena, vita kläder och en bricka med sig in. På brickan är ett glas mjölk och en lapp.
Jag saknar dig. Står det på lappen och jag vet vem som skrivit den, därför knölar jag ihop den och kastar den i soptunnan.
Önskar jag kunde säga detsamma. Skriver jag på en av servetterna och räcker den till sjuksköterskan. Hon tittar på min hand och jag blickar mot servetten att hon ska ta den. När hon läser den så blir hennes ansikte alldeles grått, nästan sårat. Hon ställer ifrån sig brickan och säger, "Jag heter Sana, vad heter du?" och sträcker fram sin hand mot mig. Jag tittar på den men skakar inte, "Love." Säger jag osäkert efter ett tag. "Love, du är medveten om att han har suttit i cafeterian ett tag nu och skulle gärna vilja träffa dig." Säger hon och syftar antagligen på Noel. Så jag skakar på huvudet och säger, "Han har haft elva veckor på sig." Irriterat. Vad tror han liksom? Att jag ska ta emot han med glädje och kramar? Idiot.
Jag vänder mig om så att jag har ryggen mot Sana, hon suckar och går iväg ut med brickan.
Jag tar upp lappen jag kastade i soptunnan, jag saknar dig
Touché

Noel
När sjuksköterskan från förut kommer fram till mig håller hon fram en servett. Med ett ledset leende räcker hon mig den, "Ledsen." Säger hon och jag läser vad det står, önskar jag kunde säga detsamma
Jag river sönder lappen och sätter mig suckandes ner på stolen igen. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra för att fixa det här?
Det här är ju trots allt mitt fel att han är här, mitt fel och ingen annans.