Jag Heter Love

Kap 5 | sad

Julia
Min kropp är alldeles skör och jag kan knappt gå, ingen vet om det men jag vågar inte prata om det. Om jag pratar så kommer han hitta mig och göra det igen. Jag kanske ska åka tillbaka till sjukhuset och titta efter hos gynekologen. För jag må ha en pussy men jag är fan ingen. Jag saknar Noel, jag saknar Love, jag saknar Adam, jag saknar Ludwig, jag saknar Zara som är en våning upp.
Helt plötsligt så känner jag att någonting börjar rinna ner för mitt inre lår, det är kallt och blött. Jag tittar ner och efter några sekunder är hela golvet blodigt. "ZARA!" Skriker jag allt vad jag har i smärtan, jag lägger mig på golvet och skakar. Zara kommer ner för trapporna och frågar vad det är, när hon ser mig så springer hon fram till mig och frågar vad som händer. Jag är medveten men kan inte prata, vad är det som händer? Orden vill liksom inte komma ut ur munnen, så när all energi är slut lägger jag huvudet på golvet igen och blundar. Tillslut slocknar jag, som ett ljus.

Zara
"Hej, Noel. Ring mig, något händer med Julia. Hon bara började blöda i underlivet och sen föll hon ihop. Ta med dig Ludde också, vet att han är där." Noel vägrar ju svara, vad fan gör han?
I frustrationen går jag fram och tillbaka i väntrummet, jag har ringt till alla vi känner. Hennes föräldrar och min syrra och Noel men ingen svarar ju. Noel och Ludwig ligger säkert hemma hon Noel och sover eller något. Och Julias föräldrar har jag ingen aning om.
Jag går fram och tillbaka, sen sätter jag mig ner, sen ställer jag mig upp igen, sen sätter jag mig igen. Efter 15 minuter så kan man höra klackar och och skor närma sig väntrummet. "Zara!" Ropar Julias mamma som kommer springandes, "Vart är hon??" Frågar hon och jag ställer mig upp från stolen, jag tittar bort mot operationssalen och Karin följer min blick. Nu är det bara att vänta.
En timme senare kommer Noel och Ludde, Ludde tittar på mig och jag vänder den ledsna blicken ner i keramikgolvet igen. Han sätter sig bredvid mig i soffan och försöker få min uppmärksamhet. Noel går fram till Julias föräldrar och kramar om de, sen går de vidare till hennes rum där hon nu ligger. "Hur mår du?" Frågar Ludde och jag tittar åt andra hållet, då tar han tag i min haka och vrider den mot hans blick. Vi är så nära nu, våra läppar är två ynka centimeter ifrån varandra.
Komigen Ludwig, make a move, kyss mig! Det tar ett tag av långsamma sekunder innan han vrider huvudet ner i knät igen. Det var ju trots allt ett jävla bra tag sedan vi gjorde slut, fyra år tog det iallafall. Varför gjorde vi ens slut nu igen? Jag vet faktiskt inte. Suck.

Ludwig
Zara är min bästa vän, hade jag kysst henne så hade det förstört allt, ALLT. Det var nog därför vi gjorde slut, för att vänskapen inte skulle förstöras.
Jag är orolig för Noel asså, allt det där med Adam och Love. Jag är inte ens säker på att Julia och Zara vet om att Adam är död. Noel är närmre än familj, han är typ en mycket fulare klon av mig. Men han är allt, han är mer än allt. Han betyder så mycket och Love betyder så mycket. Det är därför han väljer att berätta om sånt här för mig, om allt dåligt och jobbigt. För att vi är i princip samma person. Han är så orolig för Love att det finns inte, fast jag tror han borde vara det. För vad händer med han då? Om Love dör? Då kommer jag att vara där hela tiden, följa honom vart ända steg han tar. Jag vet inte, om Love dör så blir det nog jävligt jobbigt för mig också, för att han betyder han med, så jävla mycket.
"Adam, Adam han dog idag." Säger jag helt plötsligt och Zara tittar på mig med stora ögon, "Du sa vad?" Frågar hon och tittar förvirrat på mig. "Love hittade honom själv på badrumsgolvet." Suckar jag och känner hur mina ögon börjar tåras, "Du vet allt var så mycket bättre förr. När inget hade hänt med Julia, när Noels päron inte var döda, när livet var enkelt du vet." Säger jag och märker hur deep det egentligen låter. Zara är helt mållös men säger tillslut "Shitt, hur mår Noel?" Och jag tittar henne i ögonen med förtvivlan, "Han går sönder, han är som en skör porslinsdocka just nu och om han tappas en endaste gång till så tror jag han går sönder." Ärligheten och allvaret är på 110% nivå just nu. Det här är nog den värsta vintern vi varit med om.
Zara lägger sin högra hand på min axel och sätter sig i mitt knä, sen kramar hon mig. Det känns bra, jag känner mig älskad, vilket jag är. Och det ska jag vara tacksam över, riktigt jävla tacksam.

Zara
Är det fel av mig att vilka kyssa honom? Att gå in på toan och fortsätta med annat? Är det för fel? För jag vill verkligen asså. Men jag tänker inte utnyttja att han är ledsen just nu, det skulle bara förstöra saker i efterhand.
Jag och Ludwig sitter sådär ett tag, jag i hans knä och hans armar krampande om mig. Det är mysigt och bra, för oss båda.
När Julias läkare kommer fram till oss så ställer vi oss genast upp. Hon berättar att Julia har haft inre blödningar ända sedan överfallet men ingen har kunnat veta om det förens nu. Nu ska hon iallafall inte ha ont längre, det säger läkaren.
Nu får man bara hoppas på att hon har rätt.