Jag Heter Love

Kap 8 | breakdown

Julia!" Skriker jag jag när jag kommer in i mitt hus. "Kan du hjälpa mig med en sak?" Skriker hon uppifrån och jag går upp för trapporna. Inne i mitt rum sitter hon med ett foto i handen. Jag, Love och Adam skrattar på det fotot. Det fotot brukar ligga under min säng, i en låda, med ingenting annat i. Det fotot togs för flera år sedan, när Love var sex år gammal och tandlös. Det fotot är vad jag alltid hoppats uppnå. Det fotot är inte var jag är nu.
Jag saknar de tiderna, då jag var som på det fotot.

"Kan du sluta eller? Sluuta." Skrattar hon medan jag leker med hennes mage.
Jag rullar av henne och det vita lakanen klistrar fast sig på huden. Vi ligger ansiktet mot ansikte och stirrar in i varandras ögon. "Jag älskar dig." Säger hon och jag ler, "Jag älskar dig med." Säger jag och drar in henne mot mitt bröst. Med blicken upp i taket kan jag inte sluta tänka på en sak, något jag egentligen inte ska tänka på i sånna här stunder, viktigt stunder. Men det är svårt att inte tänka på det.
Jag kan inte sluta tänka på Love.
Snark.

Jag vaknar av att ett förskräckligt ljud som är telefonen som tjuter från golvet. Jag missar precis samtalet och försöker ringa personen om och om igen, tillslut poppar en notis upp på mobilen och ivern hugger inom mig.
+076-----------, har ringt dig. Klicka på 333 för att lyssna på meddelandet. Står det på skärmen.
Jag trycker in 333 och sätter mobilen mot örat så fort som möjligt.

......... du, jag ska sticka iväg nu ett tag. Och det hade faktiskt varit bra om du hade svarat, men jag får bara ett samtal varje vecka så.. Jag drar, jag kommer inte sitta här en endaste dag till. Jag vägrar. Och hur mycket du nu vill hålla mig fången som om jag vore ett djur man kan släpa hit och dit med så går inte det längre, sorry asså. Jag kommer att sakna dig, visst, såklart. Men det är nog bäst såhär. Jag kommer tillbaka om några år, när saker är lite bättre, när jag är lite bättre. Tänk, vi kanske kommer kunna skratta åt det här sen? När jag är lite äldre?
Men just nu behöver jag åka iväg ett tag, och jag vill inte att du letar efter mig. Det är viktigt att du inte letar efter mig.
Iallafall, älskar dig storebror. LL.

Ett starkt och långt pip kom efter meddelandet.
Jag står på balkongen och tittar ut mot solnedgången. Jag kastar mobilen ut över balkongen ut i skogen och sedan ställer jag mig på andra sidan av balkongkanten. Det är säkert tjugo meter ner och jag sträcker med armar redo för att släppa. Nere på marken är det asfalt, hårt som fan.
"Noel jag- NOEL?!" Kan jag höra i bakgrunden, det är Julia. "Gå härifrån." Stammar jag, och hon stammar. "Noel.. om du så rör dig dödar jag dig." Säger hon så försiktigt hon kan och jag hör henne springa till andra sidan av mitt sovrum för att ringa någon. Fan då, då måste det här hända snabbt.
Minuter senare kommer Ludde och Zara och stiger ur bilen med förskräckta ansiktsuttryck. Någon till minut senare kommer polisen.
Hade jag verkligen velat dö hade jag väl gjort det nu? Eller?
"Noel, jag vet att den senaste tiden har varit väldigt svår för dig och så men gör inte såhär." Hörs en röst bakifrån, Ludde.
"Jag förbjuder dig att göra såhär okej?" Vad kan han göra liksom? Ingenting.
"Du måste också tänka på mig. Utan dig är jag ingenting. Inget alls. Det är klart att jag har Julia och Zara men du betyder allt för mig. Hoppar du så hoppar jag." Säger han och är helt plötsligt bredvid mig på kanten av balkongen. Jag skakar på huvudet och tittar ner på marken. Nu blev det klart. Varför står jag ens här?
Jag vänder mig om och kliver över till andra sidan. Ludde gör likadant och kramar mig. När han släpper blir jag tillbakadragne in i lägenheten av polisen. För att sedan bli transporterad till en cell inne på stationen.
Ugh.