Jag Heter Love

Kap 6 | död

Tre veckor senare;
Idag ska jag, Noel, Ludwig och Julia träffas och åka till Östermalm för att gå till baren Tudor Arms. Vi ska göra det för att vi inte träffats på ganska så länge. 'När kommer ni?💚' skickar jag iväg till Noel som är den ända med körkort just nu. 'Påväg, där om 5💗' får jag ett kort tag efter och sätter mig på trottoaren utanför huset.
Vi har inte träffats på ett tag för att Julia, Noel och Ludde varit i Sverige och tagit hand om Love, medan jag åkte iväg till USA för att framföra min nya singel, 'She's not me'.
Love, han mår bara sämre och sämre för varje dag som går. Noel kan inget göra även fast att han lägger ner all sin energi på honom. Igår hade Julia hittat honom alldeles blodig om armarna inne i badrummet. Det vet inte Noel om, för Julia sa inget om det till honom. Både hon och jag vet att det är allvarligt, därför blandar vi inte in honom på det sättet. Love är familj, han bad oss att inte säga något. När jag plåstrade om honom igår så frågade jag varför han gjorde det, "Jag känner ingenting längre, jag ville bara känna någonting." Sa han då och jag kunde inte hålla tårarna inne. Jag är egentligen ingen blödig person, men Love är en del av min familj. Så om han dör, dör jag med.
Julia försökte prata med honom om en psykolog, men Love sa nej och ville inte för att psykologer "Aldrig tar barn på allvar, aldrig som vuxna." Det var hans exakta ord.
Min hjärna går på högvarv just nu, ska jag berätta för Noel? Eller är det fel mot Love?

*På baren*
Vi har suttit här i en och en halv timme nu och pratat, om bra saker, viktiga saker. Fast mina tankar är fortfarande fast på Love. Så när Ludwig tar upp ämnet kan jag inte låta bli, "Han skär sig." Hoppar det plötsligt ur mig och allas ögon vrids förvånade mot mig, "Zara?! Vi skulle ju inte säga något om det??" Säger Julia och Noel tittar frustrerat på henne, "Visste du?" Frågar han henne och det blir tyst. "Hur länge?" Frågar Noel igen och tittar ner i händerna. "Första gången vi såg honom var igår, men han har gjort det en längre tid. Det är därför han bara har på sig hoodies." Säger jag och Noel tittar upp med tårar rinnandes nerför hans kinder. "Han ville inte säga något till dig, han tyckte att du varit med om tillräckligt." Den meningen, får Noel på något sätt att le. Han ställer sig upp och nickar mot mig och Julia innan han går ut ur baren. Ludde är helt mållös, "Varför gjorde han det?" Frågar han. "För att känna sa han." Säger Julia och tittar sorgset in i Ludwigs ögon. Fan också. "Jag åker nog hem med honom, måste ta hand om han och Love." Säger Ludde och reser sig upp och kramar oss innan han springer efter Noel.

Noel
"Love?! Love vart är du?!" Skriker jag när jag smällt upp dörren till huset och stampat in med Ludde efter mig. "Love?!" Skriker jag igen och letar efter honom. Jag springer upp till övervåningen och Loves rum och där är han inte. När saker börjar klarna så ser jag ett blodspår gå genom korridoren in bakom dörren i badrummet. "Ludde!" Ropar jag och snabbt kommer han upp. Jag följer spåret och trycker ner handtaget för att öppna dörren, låst. Tillslut så börjar jag hoppa och trycka mig mot dörren, allt vad jag har.
När vi fått upp dörren så ligger han där, i badet, under vattnet, med alla kläder på, och med uppskurna handleder. I panik drar jag upp honom och försöker skaka liv i honom. Jag börjar hjärtochlungräddning medan Ludwig ringer larmcentralen i panik. "23, 24, 25, 26, 27..." räknar jag högt och andas in. Loves kropp är likblek, som om han redan är död.
"Han kan inte vara död va, inte min lillebror. Inte min-" säger jag och Ludwig drar in mig i en kram när ambulansmännen tagit in honom i ambulansen. Jag hoppar in och åker med de, fortfarande hållandes i Loves hand. Handen jag aldrig kommer släppa taget om.
"Love, det är inte meningen att du ska dö före mig. Okej? Jag är äldre, stört först okej?" Viskar jag in i hans öra och trycker hans hand mot min mun.
Jävla liv.

Love
Jag kisar med ögonen när de väl är uppe pågrund av det starka ljuset som kommer in genom persiennerna. Mitt rum är fullt med vita väggar och vita stolar och vita sängkläder och vita skålar och vita bandage. Noel, han sitter och sover med huvudet på min säng. Är jag i himlen nu? Förmodligen inte. Jag försöker ta upp handen men jag sitter fast med handbojor i sjukhussängen, fan också. Jag skakar den och ett oljud börjar låta riktigt högt. Så högt att det får Noel att vakna.
"Hej hej hej, ta det lugnt." Säger han och försöker hålla fast mig. Jag lovar, jag är inte psyksjuk, men jag är klaustrofobisk och att sitta fast ingår i det paketet. Noel fattar tag i min nacke och stirrar in i mina ögon. "Andas. Du måste andas." Säger han och jag börjar sakta men säkert att dra in luft. Han sätter sig ner igen, med min hand i hans. "Jag vill hem." Säger jag med en ensam tår nerför kinden, och vrider huvudet mot honom. Han tittar ner i golvet med handen masserande pannan.
"Inte just nu, om några veckor kanske." Han kunde lika gärna sagt att jag kommer att vara här för alltid, det är samma sak. Det är inte förens nu jag märker att det är galler på fönstren, och att det står en vakt utanför. Det här är inte sjukhusavdelning, det är psykavdelningen.
"Fast du vet att det här är bra. Då kan du bli frisk." Försöker han igen så försiktigt men jag vägrar att se på honom, så arg är jag. Jag är inte sjuk, jag är inte sjuk, jag är inte sjuk...
"Love, komigen. Det här är för ditt eget bästa." Säger han igen för att få min uppmärksamhet. Om ett tag kommer han ge upp, det gör han alltid. Idioten.
"Love..." den här gången gråter han tyst och försöker ta tag i min hand, men jag rycker åt mig den, även fast att det gör sjukt ont. Han reser sig upp och tittar på mig igen, men min blick är fortfarande fast i taket.
Jag har hört berättelser om folk som varit fast här i flera år. Jag vill inte bli så, jag vill inte bli en berättelse. Jag måste ut, och jag måste det nu.