Med ett rent, skärt och alldeles skräckslaget vrål vaknar jag. Hastigt slänger jag mig upp i sittande sits medan skriken väller ur mig. Tårarna banar sig ner för mina rödrosiga kinder och svetten rinner ner för min beniga rygg. Plötsligt slingrar sig ett par starka armar kring min skakande kropp och försöker dra tillbaka mig till sängen. I ren panik sliter jag mig loss och tittar med uppspärrade ögon på min omgivning. Paniken stiger och min andning höjs alldeles för mycket. Andetagen är ryckiga och ojämna. Mina tankar ersätts av ett högt brus och desperat försöker jag komma ut. Komma ut från mina egna tankar.
Mina händer börjar brutalt att dra i över min kropp och river hårt över handlederna. Gamla ärr börjar sakta men säkert att gå upp och blodet ringlar sig långsamt ner för armarna medan mörkret försöker ta över helt. Någonstans bakom allt entonigt brus så hör jag Oscars panikslagna röst ropa på mig. Men jag är som i extas. Jag har inte förmågan att svara. Ännu mindre att ge honom något tecken. Det ända som finns just nu är demonerna, och minnena från alla gånger som de lämnat ärr på min sköra kropp.
