Hej... long time no see, right? Förlåt, det är otroligt fittigt av mig att först inte skriva nåt på typ 6 månader och sen bara komma hit som om ingenting. Men jag har verkligen bara inte haft tid, asså jag menar att jag inte ens har haft femton minuter över till att skriva. Men allt går bra i alla fall, jag bytte skola och trivs jätte bra, basketen går bra, allting är som det ska vara.
Ni undrar kanske varför jag väljer att skriva nu av alla tillfällen, och det är endast för att få ut alla tankar.
På senaste tiden, så har jag bara känt mig så ledsen när jag kommer hem, och jag vet inte varför. Eller, kanske är det faktum att mamma har skaffat en ny kille och tror att jag ska älska honom som min egen pappa. Och sedan blir hon sur så fort jag inte beter mig som "mig själv" när han är i närheten. Och även fast det är jobbig så är det bara att brösta det. För jag har lovat mig själv att om mamma är lycklig, så är jag det med.
Just nu är jag fast i den här perioden då jag vill ha ( eller i stort sätt kräver ) bekräftelse. Innerst inne vill jag bara skrika SE MIG ÄLSKA MIG. Främst till mamma, för nu när han är med i bilden så bryr hon sig så mycket om han och antar att jag kan ta hand om mig själv. Jag är bara ett barn, jag behöver min mamma. Jag tror att alla får en sådan period någon gång. Då man vill bli sedd och behövd. Kanske av en vän, pappa, mamma eller vem som helst i stort sätt.
För just nu känns det inte som om någon ser mig, de ser inte att jag är ledsen. De ser inte att jag inte mår bra. Men kanske är det mitt det fel, för jag gör mitt yttersta hela tiden för att verka så glad och bekymmerslös som jag bara kan. Så när någon frågar "hur är det?" Så svarar jag automatiskt "bra". När de frågar en andra gång för att verkligen vara säkra, så lovar jag och svär på att jag bara är lite trött. Men vad jag verkligen behöver, det är att någon frågar en tredje gång. Kanske en fjärde till och med, för först då skulle jag nog öppna upp mig lite. Kanske skulle jag säga att tröttheten inte var hela grunden till mitt deppiga uttryck.
Så egentligen kan jag bara skylla på mig själv . Det här är mitt fel, ingen annans. Jag kan inte kräva att människor helt plötsligt frågar den där tredje och fjärde gången. Så därför får jag stå ut med att gråta påväg till bussen och i kudden. Jag får stå ut med att le och svära på att jag är trött. Jag får helt enkelt stå ut med det.
Det är inte så att jag är deprimerad, jag mår fint, livet är bra.
Aja, förlåt igen. Vi hörs, ska försöka göra bättre. Ni betyder allt<3
