När vi låg där. En sval kväll i juli, under det fallfärdiga
taket på din gamla trädkoja. Insvepta i filtar med endast ljuset av månen
som lös upp vår omgivning. I den stunden kände jag mig oändlig.
Som om att ingenting fanns, förutom vi.
Förutom dina bultande hjärtslag och förutom våra lätta andetag.
Det var som att vår oändlighet var det enda som existerade.
Detta är fett oklart men det var kul i alla fall.
