Be mine

Del 4: Vi möts igen

Några veckor senare

~Robin~

Allt hon sa den kvällen gjorde att allt mitt glada och energiska jag var som bortblåst. Jag trodde seriöst att jag hade hittat någon speciell, någon som jag skulle kunna älska av hela mitt hjärta och ta hand om. Visst,hon sa att hon gillade mig. Men det kan betyda så mycket! Och hon tyckte vi var för olika för att kunna bli tillsammans. Hon är rik,jag är fattig. Hon är mer seriös av sig och jag glad och sprallig. Vi har olika livsstil, tycke och smak. Våra föräldrar gillar inte varandra så värst direkt. Men vadå? Har hon inte hört uttrycket "Kärleken övervinner allt"?

Jag väcktes ur mina tankar när det knackade på dörren. Jag suckade och sänkte musiken. Min lillasyster Rosa kikade in från den lilla glipan vid dörren. Hennes tjocka hår var rufsigt och hon log så stort att man kunde se hennes glugg på långt håll.

"Jag vill rida Robin!" Tjöt hon glatt och hoppade upp och ner på mitt trägolv.

De få sakerna jag hade i mitt lilla rum började skaka och hon hoppade ännu mer när hon till sin förtjusning lyckades få mina böcker att välta. Hon var så jobbigt lik mig. Jag lovar att jag var sådär när jag var liten...

____

Efter några minuter var vi ute vid stallet och satt på varsin häst. Hon på en liten vit ponny och jag på en stor brun häst. Hon skumpade gladeligen fram och tillbaka och var hyfsat duktig trots att hon bara var sex år. Vi travade fram mot skogen som bara låg några meter från vårt lilla röda hus. Vi red i tystnad.

"Robin". Sa Rosa helt plötsligt och kollade in i mina ögon.

"Ja...?"

Jag kunde spegla min frågande min i hennes klarblåa ögon.

"Du mår inte bra. Varför dåå?"

Jag vart förundrad över att hon,som är så liten,märkte sånt. Men jag bara suckade och ryckte på axlarna. Hon skulle ändå inte förstå.

____

~Sofia~

Jag gick i den stora skogen och lyssnade på min favoritlåt för tillfället. Jag sjöng med högt och tydligt och satte varenda ton. Musik är verkligen som min andra halva, jag älskar det av hela mitt hjärta. Och att sjunga är verkligen min grej.

"Was it real or was it fake? Was it all a mistake? Boy, I just gotta know was it all in my head, all in my head? Did you ever feel the same? Was my mind just playing games? Boy, I just gotta know was it all in my head, all in my head?"

Såklart tänkte jag på Robin. Det har gått några veckor sedan vi träffats. Sist sa jag i princip att jag inte ville träffa honom mer,och jag antar att han tror att det är det jag vill. Men så är det verkligen inte! Jag vill lära känna honom. Bli hans vän...eller mer?

Solstrålarna ljös genom de stora lönnarna och träffade mitt solbrända ansikte. Jag andades in lukten av skog och...hästskit?! Usch så äckligt, vart kom det ifrån? Jag som hatar hästar. Eller är rädd för de iallafall. Plötsligt hör jag ett högt gnäggade och jag sänker musiken. Framför mig ser jag två hästar komma i galopp mot mig!

Jag kisade mot solljuset men kunde inte urskilja ryttarna. I panik sprang jag längre in i skogen och kände mig som ett byte,ett offer. Djuret som jag verkligen hatar och fruktar kommer springandes rakt emot mig,klart man flyr! Plötsligt fastnar min fot i en stor rot och jag faller handlöst till marken. Det gör fruktansvärt ont i foten och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

"Oj hjälp hur gick det?!" hör jag en mörk raspig röst fråga mig.

Hur gick det? Hur ser det ut att gå?

Jag kollar upp och möts av två ryttare på varsin häst. Tjejen var liten, hade rufsigt tjockt hår och stora blåa ögon. Hon hade på sig en kort rosa klänning. Killen hade brunt hår och bruna stora ögon. Han hade en blå liten hatt på huvudet som satt perfekt på hjässan. Han hade på sig en stor skjorta, oversize, och slitna jeans. Killen var Robin,och tjejen var antagligen hans lillasyster.

~Robin~

Hon kollade och inspekterade oss med sina stora blåa ögon. Hennes långa blonda hår var uppsatt i en slarvig bulle och hon var lagom sminkad. Hon hade på sig ett par hängselbyxor som gjorde att den fina och rika Sofia plötsligt såg lite "bondig" ut. Men det passade henne väldigt bra. Jag kunde se små tårar längs med kinderna och hon såg ut att ha ont.

"Sofia! Hur gick det?!" utbrast jag och hoppade ner från den stora hästen.

Det gjorde likaså Rosa. Hon kröp mot trädet och uppmanade mig att lämna henne ifred.

"Det kan jag ju inte,du kan ju knappt gå!" Insisterade jag och sträckte fram handen.

Då backade hon ännu mer och satt nu rygg mot rygg med den stora stammen. Vad var det med henne? Min häst,Daimon,gick fram några steg med sina långa ben och nosade snällt på Sofia. Då reste sig Sofia upp i panik och haltade bort från oss.

"Jag tror inte tjejen tycker om våra hästar", konstaterade Rosa och drog bak Daimon från henne.

"Nej det gör jag verkligen inte!" Fräste Sofia surt. "Det var deras fel att jag stukade foten,de skrämde ju livet av mig när de kom i galopp mot mig!"

~Sofia~

Plötsligt går Robin fram till mig,bär försiktigt upp mig och sätter mig på den stora bruna hästen. Jag börjar frenetiskt sprattla och skrika,men hästen står kvar,alldeles lugn och fin och rör inte en fena.

"Vad håller du på med?! Jag sa ju nyss att jag är rädd för hästar!" Skriker jag och försöker ta mig ner.

Men Robin hoppar upp framför mig och uppmanar hästen att gå. På några sekunder var hans lillasyster borta,jag såg bara skymten av henne långt där borta i galopp.

"Du kan vara lugn. Daimon är jättesnäll. Han blir ännu snällare om du kan försöka sluta sprattla" muttrade han och jag kunde höra att han såg det komiska i det hela.

Det gjorde inte jag.

"Vart ska vi?! Jag vill ner från hästen!" Skrek jag och drog bak Robin i håret.

Moget,jag vet. Men jag satt på ett djur jag var sjukt rädd för och har jätteont i foten. Så jag hade rätt att göra så.

"Släpp mig Sofia! Det gör ont!" Skrek Robin och skrattade högljutt över mitt raseriutbrott.

Jag kunde inte låta bli att skratta jag med. Det såg så kul ut,han låg halvt på hästen med huvudet mot sadeln och kollade upp mot mig som log retligt. Över oss kvittrade fåglarna. Solen sken och en svag vindpust träffade mitt ansikte. Vi tystnade. Jag släppte försiktigt taget om Robins hår. Hans bruna ögon möter mina. Ett litet leende spred sig på hans läppar.

Åh vad jag har saknat det leendet! Åh vad jag har saknat honom! Jag kände för att göra något impulsivt och följa mitt hjärta för en gångs skull.

Sakta böjde jag mig över honom och kysste honom ömt på läpparna. Han besvarade den.

-

F/N: Förlåt om jag gick för fort fram med romantiken,men var tvungen haha! Lämna gärna en röst eller kommentar!<3 Keep reading→