Be mine

Del 13: Tre förklaringar

~Sofia~

Klara följde mig med blicken och strök mig varsamt över ryggen. Jag grät som en liten gris och proppade i mig chokladbit efter chokladbit. Det var alldeles tyst i Klaras hus,det enda man kunde höra var mina låga snyftningar. Låg musik ljöd ifrån stereon och utanför huset föll regnet sakta ner och träffade fönstret. Klara räckte mig en hög med pappersnäsdukar som jag snabbt tryckte in i näsan.

Vi utbytte några blickar och jag tog upp en handfull näve godis och proppade in det i munnen. Jag kunde se i ögonvrån att det drog lite i Klaras mungipor. Det måste se kul ut,men det är allt annat än kul. Klara bröt tystnaden med en högljudd suck.

"Nä Sofia,nu får du faktiskt ta och berätta vad som har hänt! Jag har aldrig sett dig gråta så mycket! Är det så hemskt det som har hänt?",sa hon och drog bort ett par hårslingor från min panna som inte ville sitta på plats.

Då började jag gråta ännu mer. Tårarna sipprade ner som en flod på mina varma kinder och träffade mina knä som jag dragit upp mot bröstet.

Är det så hemskt? Min värld har gått under!

"Är det Robin? Är det så hemskt att din mamma dejtar hans pappa? Ni kan väl bara fortsätta med ert hemliga förhållande och sluta bry er om alla hinder?"

Klara fick det att låta som ingenting. Att det är helt normalt att ett pars föräldrar dejtar och att det är helt normalt att ha ett hemligt förhållande. Kanske är det de,men inte för mig. Det känns helt fel.

"Det är bland annat det",snörvlade jag och la mig ner på sängen. Jag drog snabbt bort pappret runt en kletig dumle och tuggade snabbt i mig den. Sen vände jag mig mot Klara igen och återgick till mitt berättande.

"Det var igår det hände. Jag hade i förgår,som du vet,sagt att jag inte orkade kämpa för vår kärlek och så vidare. Robin såg helt förkrossad ut och det verkade som att han skulle göra allt för att "få tillbaka mig"",sa jag och gjorde ett citattecken med fingrarna,samtidigt som Klara himlade med ögonen med tanke på hur löjligt det lät.

"Fortsätt!",uppmanade Klara.

"Iallafall. När jag var påväg till skolan stod några killar och tjejer vid sidan av skolan och stod som vanligt och rökte. En av de var Simon,som är ledare för gänget. Det var ett par som stod i mitten av gänget som höll om varandra. Tjejen var Amanda. Vet du vem det var som höll om henne?"

Min röst bröts och jag kollade med tårar i ögonen på Klara. Hon skakade snabbt på huvudet och kollade förväntansfullt på mig. Sen nickade hon till,och jag kunde se att hon förstod.

"Det var väl ändå inte,...?"

Jo. Det var Robin. Han som också var min pojkvän en gång i tiden.

Jag nickade sorgset. "De pratade och skrattade,höll om varandra. Och de..."

"De vadå?"

"De... Kysstes! Han kysste henne rakt framför ögonen på mig!",utbrast jag mellan tårarna.

Jag sjönk ihop i sängen och begravde huvudet i kudden. Jag kände en duns bredvid mig och Klara satte sig försiktigt ner. Hon strök mitt hår och var alldeles tyst medan jag grät ut med ansiktet begravt i kudden. Vi satt där alldeles tysta i flera minuter. Det kändes som timmar,och jag började undra om Klara inte skulle säga något snart.

"Sofia. Kan du inte lägga ihop ett plus ett?",sa hon plötsligt och jag kollade upp på min bästa vän.

"Vad menar du?",frågade jag skeptiskt.

Hon suckade och kollade ner på mig med sina gröna små ögon. Sen skakade hon på huvudet och räckte mig en näsduk. Jag tog motvilligt emot den och väntade på Klaras tal.