Be mine

Del 5: Jag är ju kär i dig

~Robin~

Jag är fortfarande lite chockad sen den där kyssen hon gav mig. Det kom från ingenstans! Men den var verkligen härlig. Det känns som att inget kan stoppa oss nu. Vem bryr sig om att vi är olika och att våra föräldrar är osams? Okej,vi ska inte gå för fort fram,såklart. Vi är ju inte tillsammans nu direkt. Men det var ett litet steg. Som att hon bekräftade att jag betydde något för henne.

Vi var hemma hos oss och jag lindade försiktigt in Sofias lilla skadade fot i ett bandage. Som tur var så var varken mamma eller pappa hemma. Jag vet vad det tycker om Sofia och hennes familj. Det var bara Rosa som var hemma,eller ja ute i stallet,och hon hade ingen aning vem Sofia var.

"Hur känns det Fia?" Frågade jag lite oroat och klappade försiktigt foten.

Hon knep ihop ögonen i smärta och kollade allvarligt på mig. "Det gör väldigt ont om jag ska vara ärlig" mumlade hon.

Jag hällde upp ett kallt glas saft och räckte henne den tillsammans med en Ipren. Hon tackade lite tyst och svalde det snabbt.

"Jag vill lära dig rida", sa jag rakt ut och bröt tystnaden. Hon hoppade till och satte det sista av saften i halsen.

"Jag är inte som du,det är en sak du måste lära dig. Jag är feg och gillar inte att testa nya saker." Det såg nästan ut som att hon skämdes över det. "Dessutom är jag rädd för hästar", fyllde hon i.

"Jag vet,men jag vill ändra på det." Insisterade jag och flinade lite.

Sen bar jag upp henne och ledde henne ut mot ytterdörren. Hon gjorde inte ens motstånd eller frågade vad jag höll på med. Stallet var ganska nära vårt hus, och eftersom det var senare på kvällen hade vi tagit in hästarna i stallet. Rosa stod och borstade de lite försiktigt.

"Om vi ska kunna ändra på din rädsla måste du ju först lära känna de", förklarade jag och satte henne på en liten blå stol några få meter ifrån hästarna. Hon suckade lite tyst men jag kunde se ett litet leende breda ut sig.

"Det här är Daimon", sa jag och pekade mot den stora bruna hästen. "Han är äldst och därmed lugnast. Det är en bra häst för nybörjare."

Hon nickade lite medan jag gick mot Rosas lilla ponny,och Rosa tittade direkt upp från borstningen. Hon log stort och presenterade hästen som Ninni. Sen gick jag mot vår tredje häst,som var mellanstor och grå.

"Det här Wera". Hon haltade försiktigt fram mot Wera och klappade henne på mulen.

"Hej Wera! Hoppas du är snäll,för någon gång vill jag rida dig",viskade hon sådär gulligt som bara hon kan. Sen log hon stort mot mig och jag besvarade hennes mod med en stor bamsekram.

~Sofia~

Efter den långa kramen hoppade jag till av att det vibrerade i fickan. Jag drog snabbt upp min iPhone 5s och hjärtat hoppade till lite när jag såg att det var pappa som ringde. Han måste undra vart jag håller hus!

"Hallå där Fia! Vart är du någonstans?" Ekade hans röst i telefonen.

Han lät lite oroad och sur,som vanligt. Jag mötte Robins blick och han gjorde ett tecken som visade att jag inte skulle säga sanningen,det skulle bara bli massa jobbiga konsekvenser utav det.

"Eh... J-jag mötte Klara på vägen och... Nu är jag hos henne!" Ljög jag och stammade lite. Fint försök. Men Robin gjorde ändå tummen upp till mig.

"Det tror jag inte på unga dam. Klara var nämligen hos oss för några timmar sen,hon skulle lämna lite skolarbete. Så nu får du säga sanningen"

Han ställde mig rakt mot väggen. Jag svalde hårt och kollade mot Robin som gjorde en uppgiven blick.

"Jag är hos Robin Andersson. Och du kan inte förbjuda mig från att träffa honom bara för att du inte kan hålla sams med hans föräldrar!" Fräste jag och Robin såg nästan lite imponerad ut över min uppriktighet.

"Nu kommer du hem GENAST. När du kommer hem ska vi två ta ett allvarligt snack. Du får ta dig hem på EGEN hand. Alltså inte med hjälp av Robin. Punkt slut!"

Så lade han på luren.

"Wow han har verkligen högt temperament! Jag förstår att mina föräldrar är osams med honom" muttrade Robin ärligt. Jag suckade bara och visste inte riktigt vilken sida jag skulle stå i. Det kan jag inte tänka på nu!

"Jag måste dra hem nu,pappa ville inte hämta mig så jag måste sätta fart nu om jag ska gå hem."

Robin satte armarna i kors och skakade på huvudet.

"Tror du att jag tänker låta dig gå ensam en sen lördagskväll med en stukad fot? Skulle inte tro det. Jag skjutsar dig på mopeden".

Åh vad det lät inbjudande! "Okej då Robin,för den här gången!" Svarade jag lite svårflörtad. Robin log snett och hjälpte mig ut till hans gamla moped.

____

Turen hem på mopeden gick fort och jag höll hårt om Robins mage. Jag kunde nästan känna hans magrutor genom hans tunna jacka och jag rodnade för mig själv. Försiktigt lutade jag huvudet mot Robins rygg och log stort. Så det är såhär det känns att vara kär! En underbar känsla. Efter ungefär tio minuter var vi utanför vår lägenhet mitt i stan.

"Vänta,jag ska hjälpa dig att ta av dig hjälmen,den kan vara lite krånglig ibland" förklarade Robin och började försiktigt pilla på låset under min haka.

Jag rodnade lite och kollade ner i marken,men då lyfte han upp min haka och log lite snett medan han försiktigt tog av mig hjälmen.

"Tack så jättemycket Robin,du är så snäll!" Sa jag tacksamt och kramade om honom hårt.

Allt han gör för mig är så gulligt och han är en riktig gentleman full av bus och humor. När jag släppte taget om hans famn såg jag att han rodnade lite. Han log sådär gulligt och såg så snygg ut i sin svarta skinnjacka och hans bruna tjocka hår lös i månskenet. Han hade en ganska smal men ändå vältränad kropp som jag bara ville omfamna! Hans stora kastanje-bruna ögon mötte mina och jag kände mig så speciell när han kollade på mig sådär.

Om du inte slutar kolla på mig sådär så svimmar jag snart!

"Det här med våra föräldrar och så...vi kommer väl fortfarande träffas va?" Frågade Robin och såg plötsligt väldigt oroad ut.

"Klart vi kommer!" Försäkrade jag honom och min mage nästan bubblade över alla känslor jag hade för Robin. "Jag är ju kär i dig!"

Jag kan inte tro att jag nyss sa det. Men det var ju så jag kände! Robin såg överlycklig ut och hela hans ansikte lös. Vi kramades en sista gång och vi lämnade varandra med ett lyckligt leende på våra läppar. Den natten drömde jag om Robin. Vi red på en äng,bara han och jag. Solnedgången var vacker han log charmigt mot mig. Våra läppar möttes i en lång kyss.

-

F/N: TACK för alla röster jag fick förra kapitlet,helt sjukt många! Ni är bäst!! Här får ni iallafall ett lite halvbra kapitel,men men...hoppas det gillas ändå! Kraaam!

Keep reading →→