Be mine

Del 20: Gamla mannen i rullstolen

50 år senare
~Sofia~

"... Och efter det såg jag aldrig mer skymten av min älskade Robin. Han och vår tid tillsammans var som ett minne blått. Men några år senare träffade jag er farfar,och blev förälskad vid första ögonkastet. Men det,mina små raringar,är en helt annan historia."

De små barnen kollade storögt på mig och Daniella,den äldsta av mina tre barnbarn,torkade snabbt tårarna och gav mig ett snett leende.

"Saknar inte farmor Robin alls? Inte det minsta?",frågade Leo och gav mig en medlidsam blick.
Jag tänkte efter ett tag,kände efter,vickade lite på huvudet fram och tillbaka. Att berätta hela historien mellan mig och Robin har gett mig olika känslor. Lite glädje,lite sorgsenhet,och lite ilska.

"Jag trivs så bra med er farfar så jag känner faktiskt ingen saknad efter Robin. Det finns gånger då jag minns vår speciella starka kärlek ihop,men då påminner jag mig om hur krossat mitt hjärta blev på grund av honom. Jag grät i veckor,månader,ja nästan år efter det att han lämnade mig för Klara. Jag var så ung och så förkrossad. Min tillit till killar försvann helt efter det. Min livsgnista försvann. Jag såg ingen mening med livet. Varje gång jag såg ett lyckligt par kramas eller pussas tillsammans,brast mitt hjärta ännu mer. Jag lovade mig själv att aldrig lita på en kille längre. Men som tur var,är er farfar inte en skitstövel som Robin var. Han satte mina tusentals bitar på plats igen och gav mig lycka,kärlek,glädje. Han gjorde mig hel igen."

Tystnade gick inte att ta på. Daniella,Leo och Hugo satt och kollade på mig med tårar i ögonen. Det berörde mig att de,vid så tidig ålder,kände så mycket för mig och min berättelse.

"Killar suger",viskade Daniella och tog tag i min hand.
"Nej Daniella. Det är inte killar som suger. Det är att vara ung,dum och kär som suger. Det slutar alltid i hjärtekross.
"Killar äger!",mumlade Hugo.
"Och tjejer. De äger båda,lika mycket",rättade jag honom och ställde mig sakta upp från gungstolen. "Nä barn,vet ni vad? Jag tror det är dags att gå och handla lite. Vilka hänger på?"
Alla tre satte sig upp,lika ivriga att få åka till affären.
~
"Kan vi köpa lite chips också?",frågade Leo och lade i chipspåsen utan att invänta svar.
"Visst visst,det är ju trots allt lördag",svarade jag och strök hans ljusblonda hår.
"Farmor,kolla vad jag hittade!",skrek Hugo och kom springandes med en leksaksrobot i famnen.
"Jag vet inte om..."
"Farmor kolla,en hårborste för 15 kronor!",utbrast Daniella och lade i den i korgen.
"Nu måste ni lyssna på mig,alla tre. Vi kom hit för att köpa lite tillbehör till tacosen,inte leksaker eller annat. Vid närmare eftertanke: tacos tillbehör och choklad!"

Choklad är inte något man kan vara utan. Visst,chips,godis och glass är gott men choklad är alltid något som kommer ligga mig varmt om hjärtat.
Jag drog sakta korgen efter mig och började gå mot chokladhyllan,medan barnen gick åt varsitt håll,lagom nöjda.
Min blick vandrade på alla tusentals chokladkakor som alla såg lika goda ut. Ska jag ta Oreo? Jordgubb? Helnöt?

"Svårt att välja,va?"

Jag rycktes ur mina tankar och kollar på främlingen bredvid mig. Rösten var varm och behaglig. Han satt i en rullstol som hans späda armar sakta förde fram emot mig. Hans hår var grått men mestadels täckt av en stor svart basker som låg slarvigt på hans huvud. Stora bruna ögon kollade vänligt på mig och när han log syntes en rad med kritvita tänder som riktigt glimmade till i munnen. Han påminde mig om någon.

"Jag måste säga",fortsatte den äldre mannen, "att under min livstid har jag smakat så många chokladkakor,och mitt förslag kommer alltid att vara daim. Det är en riktigt klassiker,men god som få."

Innan jag hann öppna munnen för att svara kommer en ung kvinna fram och ställer sig bakom mannens rullstol. Hon ger mig ett hastigt leende och vänder sig mot mannen.

"Har du hittat allt du ska ha? Vad är det nu som är din favorit choklad?",mumlade den yngre kvinnan och hennes blick vandrade på hyllorna.

"Daim är det och kommer alltid vara",log den äldre mannen och blinkade mot mig. Jag log tillbaka.

Kvinnan tog snabbt daim chokladkakan och lade det i kundvagnen. Sen tog hon tag i mannens rullstol och började sakta gå mot kassan.

"Vänta!",ropade mannen. "Jag måste bara få presentera mig till den här trevliga damen innan vi går."
Kvinnan suckade och gick motvilligt tillbaka mot mig.

Mannen sträckte sakta fram sin smala skröpliga hand och jag tog emot den. Han gav mig ett fast handslag och log riktigt vänligt mot mig.

"Robin."

"Sofia",viskade jag,för i det ögonblicket förstod jag varför den gamla mannen i rullstolen påminde mig om någon.
-
F/N: Här har ni alltså sista kapitlet av "Be mine"! Hoppas verkligen ni hängde med i svängarna och blev nöjda!! :) Som sagt tänkte jag börja på en ny bok snart! Förslag mottags gärna på genre och handling! Och såklart blir jag jätteglad av lite feedback,så rösta gärna och kommentera om ni tyckte om denna del!
STORA KRAMAR FRÅN HILDA