Be mine

Del 8: Att skiljas åt

~Sofia~

Sakta men säkert började skoldagen närma sig sitt slut. Magistern stod framme vid tavlan och tryckte så hårt med whiteboard- pennan att den gav ifrån sig hemska ljud. Han tryckte med jämna mellanrum upp sina glasögon som gled nerför nästippen. Jag suckade och följde minutvisaren på klockan som gick ovanligt långsamt. Jag ryckte till när jag kände något litet kallt träffa min kind. Jag drog snabbt bort suddgummit från kinden. När jag vände mig om såg jag en utav alla "bad boys" sitta och flina mot mig. Bredvid satt hans kompisar som flinade lika stort de. Jag visste att denna kille hade vissa känslor för mig,det har jag fått klart för mig. Hans keps täckte det mesta av hans bruna hår och han kollade på mig med sina gröna ögon.

"Vill du ha skjuts på moppen hem?" Viskade Simon och log charmigt. Han är verkligen söt när han väl ler! Jag skakade på huvudet och viskade tillbaka "Jag ska åka hem med Robin." Det var en lögn,men jag ville bara berätta att jag faktiskt hade en pojkvän.

"Nähä skit i det då, bitch", väste han tillbaka och jag kunde se ilskan i hans ögon. Jag var tvungen att uppmana mig själv att inte slå till honom. Han böjde sig fram och viskade i mitt öra,och jag kunde känna stanken från cigaretten sakta leta sig fram i mina näsborrar.

"Du och den där fattiga killen passar inte,din slyna".

Precis då ringde klockan och alla stormade ut ur klassrummet,även Simon och alla andra killar. Jag suckade högljutt för tusende gången idag och följde med Klara ut till skåpen. Jag kände hur min ilska växte sig stor inom mig. Jag ville bara smälla till honom. Eller iallafall ge något bra "comeback".

Sakta gick jag fram till Simon och drog av honom kepsen. Han vände sig hastigt och irriterat om och mötte min blick.

"Slyna sa du. Vad exakt menar du med det,Simone?" Jag drog ut på namnet och fick det att låta lite löjligt.

Han drog ut armarna och viftade med de mot kepsen. Jag satte armarna i kors och skakade på huvudet. Jag ville ha en bra förklaring. Han gav upp och gav mig sin förklaring samtidigt som han hade ett ruskigt flin på läpparna.

"Slyna,det är ju precis vad du är. Du och Robin passar inte. Han är för fattig för dig,så jag antar att du bara utnyttjar honom. Ge mig kepsen nu,slampa."

Ilska. Hat. Hämnd. Orden ekade i huvudet och jag kände mig så förbannad att jag bara ville slå allt och alla och sen begrava mig i sanden. För sånt här var ingen värd att höra!

"Hur vågar du tro något sånt! Det är du som utnyttjar folk här! Det är du som är den "coola killen" som är så snygg och det är du som ligger runt med alla! Våga aldrig kalla mig för slampa igen!" Skriker jag med ilska i rösten. Sen slänger jag ner hans keps på golvet och trampar på den med mina skor. Utan att invänta hans reaktion vänder jag mig om och går därifrån,men blir stoppad. Simon tryckte upp mig mot skåpet och håller mig hårt på axlarna. Hans naglar skär in i min hud. Med ilska i blicken kollar han mig rakt i ögonen.

"Vad ska du göra nu då? Kyssa mig och tro att allt är förlåtet och vips så är jag kär i dig och skiter i Robin? Aldrig!" Fräser jag. Wow,vart kom allt självförtroende ifrån?!

"Det här är vad jag ska göra."

Han riktar en hård smäll mot kinden och jag glider ner från skåpet i chock och smärta. Det gassar till och jag känner mig omtumlad. Han kollar förläget ner på mig och flinar. Några av hans kompisar som stått och kollat på rör inte en fena. De står bara där och kollar på mig som om jag vore en utomjording.

"Du är så himla feg Simon. Så himla feg", fräser en mörk raspig röst.

~Robin~

Jag kollar med ilska på Simon. Vad han precis gjort med min flickvän är absolut inte okej. Så ska man inte göra med unga kvinnor överhuvudtaget. Sofia rycker till och kollar lite skrämt på mig. Hennes slagna kind är lite röd och hennes ögon är blanka. Hennes fläta hänger löst och hennes underläpp darrar en aning. Jag fattade snabbt ett beslut,som enligt mig var bäst eftersom att jag inte hade lust eller orkade bråka.

Jag puttar bak Simon och tar tag i Fias lilla hand. Sen lägger jag hennes jacka över hennes axlar och vi småspringer därifrån,ut från skolan. Vi säger inte ett ord till varandra utan springer sakta hand i hand mot min moped.

"Hur mår du Sofia?" Frågade jag oroat och lite trött.

"Frågan är hur du mår! Jag har inte sett ett leenden på hela dagen och du har total ignorerat mig", svarade hon ledsamt och kollade ner på marken.

Jag suckar och sväljer gråten i halsen. Hon kollar på mig med sina vackra blå ögon medan jag sakta satte på henne den stora hjälmen. Jag bestämde mig för att berätta allt under turen på mopeden. Jag berättade om samtalet mamma och pappa hade. Att det handlade om hur fattiga vi är och att pappa inte ville förknippas som en fattig bonde. Jag sa också att jag trodde att det berodde på hennes pappa och bråket mellan de. Hon lyssnade och smekte mig över ryggen. Sa några tröstande ord och det lät verkligen som att hon menade det. Tur att jag har henne.

____

Allt var redan packat och klart. Väskorna stod på en hög vid ytterdörren med de få sakerna mamma hade. Dags att säga adjö. Inte för alltid såklart. Mamma och pappa kommer ha delad vårdnad. Men det kändes ändå så hopplöst alltihop. Så hemskt. Jag kan inte tro att detta någonsin skulle kunna hända.

"Jag vill att du ska bo kvar här mamma",viskade Rosa och omfamnade mamma. Pappa suckade lite. Undrar om han skäms. Det borde han göra,som är så envis. Man kan faktiskt vara lycklig utan pengar!

"Åh gumman. Jag kommer inte bo så långt ifrån. Ni får hälsa på varannan vecka. Det kommer bli så bra", försäkrade mamma med gråt i rösten. Sen vände hon sig mot mig och kramade om mig hårt.

"Jag tycker inte det här är rätt. Det borde finnas något annat sätt att lösa det här! Älskar ni inte varandra längre? Eller handlar det bara om de där himla pengarna?!" Utbrister jag frustrerat.

Hon svarade inte. Skakade bedrövat på huvudet. Viskade ett svagt "jag kommer alltid älska er,även dig Mikael." Sen lämnade hon oss.

Pappa kollade på oss med trötta ögon och kliade sig på pannan. "Det kommer en gäst ikväll. Ni får hjälpa till att städa huset. Jag åker och handlar lite", muttrade han och satte på sig en jeansjacka.

"En gäst?"

"Ja,hon heter Erika. Träffade henne häromdan. Rik och vacker dessutom", svarade han mig och fiskade upp cykelnycklarna ur skåpet.

Du måste skämta.

"Är du seriös? Mamma har precis lämnat oss och det första du gör är att bjuda hem en ny tjej?!" Skrek jag så att både Rosa och pappa ryggade tillbaka. Jag var rasande. "Eller var det kanske därför du bad henne lämna oss? För att du hade hittat en tjej som är mycket vackrare och rikare? Du måste skämta!" Pappa svarade inte utan smällde igen dörren hårt. Rosas små axlar skakade och små tårar föll nerför hennes ansikte. Jag kramade om henne och smekte henne försiktigt över ryggen. Allt hade helt plötsligt vänds uppochner.

-

F/N: Tack för 2k läsare!! Det går så fort och jag får så mycket bra respons,tack tack tack<3 kraam alla fina människor♥♥