Be mine

Del 18: Ett stort misstag

~Sofia~

När jag cyklar bort ifrån Robin kände jag tårarna komma. Det stockade sig i halsen på mig och framför mig vart bilarna allt suddigare. Jag kände mig utmattad,ledsen,trött på allt. Jag kände mig dålig. Jag reagerade löjligt på det Robin sa. Jag är en bitter tråkig sur och ledsen kossa. Tårarna strömmade nerför kinderna, allt blev värre ju mer jag tänker på hur dålig jag faktiskt är.

Robin borde hata mig nu. Det skulle jag gjort. Jag är en nolla.
Han kommer säkert hitta någon mycket bättre tjej än vacker dag. En som är mycket roligare,en trevlig vacker tjej som alltid får uppmärksamhet. En som han kan skoja med utan att hon blir sur. Jag förtjänar inte Robin! Jag trampade allt snabbare,mina händer vitnade,jag höll hårt om styret.

När jag kom hem ryckte jag upp dörren och slet av mig ytterkläderna. Jag hörde Nicklas heja åt mig från vardagsrummet, men jag sprang gråtandes in i toaletten. Jag stod där framför spegeln och kollade på den förkrossade Sofia som kollade tillbaka på mig. Mascaran rann nerför kinderna,mitt hår var svettigt och mina kinder röda.

Jag är så himla ful. Så himla dålig och så himla löjlig. Jag hatar mig själv.

Rösten inom mig som gång på gång berättade hur fruktansvärt dålig jag var tog överhanden. Snyftandes gled jag nerför väggen och la mig på golvet. Jag kände mig så hjälplös när jag låg där på golvet och grät som ett förtvivlat barn. Några få knackningar hördes från dörren,Nicklas undrade vad som hänt.

"Hur är det Fia? Vad har hänt? Varför gråter du?"

Halva jag ville bli tröstad,ville omfamna min bror och prata ut och få höra att "du är bra precis som du är" och "du behöver bara säga förlåt till Robin sen blir allt bra." Den andra halvan ville stänga in sig i rummet och gråta och tycka synd om sig själv.

Jag öppnade dörren med ett ryck och sprang förbi min bror med blicken i golvet. Sen stängde jag in mig på rummet resten av dan och lyssnade på hög musik i mina hörlurar och grät bittert.

~Robin~

Det kändes så tråkigt alltihop,att det skulle bli såhär. Sofia är faktiskt väldigt jobbig och tjurig ibland,det måste jag medge. Men jag måste nog tänka mig för innan jag säger massa dumma saker.

Med en suck packade jag ihop det sista från fikat,satte mig på mopeden och satte fart hemåt. Solen lös på mitt ansikte och det vajade i träden. En sån fin dag,som blev så dålig. Jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att jag var så dum som tog upp det där om hennes pappa.

Framför mig såg jag en välbekant figur komma emot mig. Figur och figur,det var Klara som kom gåendes emot mig med ett gulligt leende. Jag saktade in och stödde mitt ben på asfalten. Klara hade en hoodie och ett par svarta byxor på sig. Hennes bruna hår var utsläppt och hon hade ett par solglasögon på sig. Hennes röda converse riktigt lös i solljuset.

"Nämen hej Robin! Har du träffat Sofia kanske?",säger hon innan hon ger mig en hastig kram. Hon drar bak solglasögonen och drar upp de vid hårfästet. Då får jag se henne första gången utan smink.

Klara är verkligen vacker!

...Men Sofia är vackrare,såklart

"Jo,det har jag. Men vi vart lite irriterade på varann,så... Hon stack hem. Jag sa saker jag inte borde."

"Aha. Förstår. Har du lust att hänga med hem till mig kanske?"

"Låter som en bra idé! Jag har ändå inget att göra."

Detta var ett stort misstag.

-

Innan jag visste ordet av var jag hemma hos Klara. Vi satt i hennes kök och drack te och åt muffins hon hade bakat alldeles själv. Det var choklad muffins och de var verkligen goda!

Jag tittade runt i köket. Det hade en gammaldags inredning. Möblerna,skåpluckorna,hyllorna och köksbordet gick i gräddvit och tapeten hade en svag nyans av blå med stora vita blommor på. Tavlorna som satt på väggen bredvid köksbordet föreställde olika städer fulla av människor som var målad i tidigt 80 tal.

"Gillar du vår inredning?",fnissade Klara efter ett tag. Jag mötte hennes bruna ögon och log tillbaka.

"Verkligen. Ni har bra smak måste jag säga."

Efter en stund satt vi bänkade framför en thriller film som hette "The call." Framför oss hade vi en stor popcorn påse och två stora glas läsk. Vi var i mitten av filmen när Klara plötsligt bestämde sig för att stoppa och prata lite. Hon förde min hand sakta mot sitt bröst,och gjorde så att jag kunde känna hennes hjärtslag.

"Jag är så himla rädd Robin. Varenda gång jag kollar på läskiga filmer slår mitt hjärta så himla snabbt. Ibland tror jag att jag ska få hjärtinfarkt och dö eller något,för det slår så himla snabbt. Så himla snabbt."

Hon log mot mig,hennes vita tänder lös i mörkret,och hennes bruna ögon kollade mot mig. Det kändes bra att sitta så nära henne och höra hennes snabba hjärtslag,känna hennes varma lilla hand emot min. Jag ville inte släppa taget,även fast det kändes fel. Faktum är att det kändes otroligt fel.

Jag smekte ena handen på hennes kind,och hon närmade sig mig.

"Kyss mig Robin."

"Va?"

"Kyss mig bara",viskade hon i mitt öra.

Och jag gjorde som hon sa.

-