Twitter [M. G]

3.0

Emilia:

Min trötta kropp tar sig sakta upp ur min mjuka dubbelsäng när mitt alarm börjar tjuta för full hals. Jag slänger en snabb blick på min fortsatt sovande bästavän och ler smått för mig själv. Julias långa, mörka, nästan svarta hår ligger överallt på min vita kudde som hon har fått att sova på.

Jag sträcker mig efter min telefon och trycker på den runda knappen längst ner så att hela rummet lyser upp av min vita bakgrund. Min blick får kisa så att jag inte ska bli blind innan jag kollar på displayen och ser dem fyra siffrorna som visar hur mycket klockan är 04.08. En ohjälpbar suck slinker ur mig och jag blundar trött med ögonen.

Jag och Julia har bestämt att vi ska försöka vara utanför Scandinavium runt 05.00 och det tar ungefär 10 minuter att gå hemifrån mig där vi hade spenderat natten.

Jag börjar försiktigt att ta på mig kläderna jag ska ha på mig så att jag inte ska väcka Julia. Filtarna börjar jag även packa i en stor, svart, väska som vi ska ha under dagen.

Sakta försöker jag skaka liv i människan som ligger och sover så fint. Tillslut öppnas hennes bruna lysande ögon och ett leende sprids på mitt ansikte.

- Du, vi måste sticka om en halvtimme om vi ska vara där fem, säger jag och hon nickar innan hon reser sig upp och även hon tar på sig sina kläder.

När vi är ombytta, fixade och klara tar vi oss ner till köket, tyst, utan att väcka mina sovande föräldrar.

Vi börjar bre några mackor som vi ska äta till frukost i kön. Vi lägger ner även dem i vår väska och sedan är vi off to go.

Vi snörar på oss våra skor och slänger på våra jackor och kliver ut i mars-kylan. Nu på morgonen är det i alla fall ganska kallt. Men enligt väderprognosen ska det bli mycket varmare senare på dagen.

Vi påbörjar vår 10 minuters långa vandring mot Scandinavium. Vandringen går väldigt långsamt och vi säger ingenting till varandra, förmodligen eftersom vi är så fruktansvärt trötta.

Jag har inte berättat något för Julia om att jag varken "skrivit" lite med Martinus eller att jag har fixat en M&G. Jag tyckte att det skulle bli en överraskning, en jävligt bra överraskning.

När vi börjar närma oss Scandinavium är det till min förvåning ändå ganska många där trots att det är fredag och trots att klockan är 04.49.

En blond tjej med röd jacka kommer fram till oss och hälsar vänligt innan vi får varsitt nummer, 38 och 39, som bevis på att vi har varit här tidigt nog för att kunna stå långt fram sen när det är insläpp.

Vi slår oss sedan ner på marken på dem tusen filtar vi har med oss och sen börjar det, den 14 timmars långa väntan på att bli insläppta i arenan.