Twitter [M. G]

5.9

Emilia:

- Er du jævlig sint på meg? Frågar Martinus försiktigt.

Jag skakar sakta på huvudet, för konstigt nog är jag inte sur, jag är, besviken. Min blick granskar mina svarta yeezeys som skär av den gröna färgen av gräsmattan.

Jag suckar en gång innan jag blickar upp mot Martinus igen, denna gången kollar jag dock inte in i hans ögon, utan på hans ögon.

- Nej Martinus, jag är inte arg, men om du inte ens vill föröka få det att funka, och inte vill kämpa för det är det väl inte lönt i guess, suckar jag lugnat ut.

Jag ser hur han öppnar munnen för att säga något innan han snabbt stänger den igen, som om orden fastnat i halsen på honom.

- Du behöver inte säga något, jag förstår, jag borde gå, säger jag ännu en gång lugnt.

- Ikke gå fra meg, säger Martinus tyst men jag stoppar honom genom att sätta mitt pekfinger över hans smala läppar och hyschar honom sansat.

- Jag ska låta dig vara, lycka till med allt du och Marcus kommer göra i framtiden, ni kommer gå hur långt som helst, säger jag med mjuk röst och stryker hans kind försiktigt.

En ensam tår rullar ner från hans kind som jag försiktigt stryker bort med tummen.

- Hejdå Martinus, säger jag en sista gång och lutar mig närmre mot hans vackra ansikte. Jag lämnar en lugn, passionerad kyss i hans mungipa innan jag hastigt vänder mig om och sakta lunkar bort mot Julia som nu ensamt sitter och väntar på mig.

Jag känner Martinus brännande blickar på min ryggtavla när jag, utan att vända mig om en sista gång och kolla på honom, lämnar Huk och jag och Julia styr våra steg tillbaks till tågstationen där vi var för ca 10 timmar sen.

Tåget rullar in på perrongen och vi kliver på. Jag slår mig ner på fönsterplatsen och en ledsam suck lämnar mig när jag lutar pannan mot det kalla fönstret. Jag kommer sakna dem, det kommer jag verkligen.

•••

Jahopp, bara ett kapitel kvar nudå

puss ha det bra