Twitter [M. G]

5.8

Emilia:

- Hallå? Pratar jag med en vägg eller? Gnäller jag irriterat när Martinus förblir tyst.

- Hvor ærlig vil du at jeg skal vare? Frågar han tillslut och mina ögonbryn rynkas ihop.

- Vad är det ens för en fråga? 100% ärlig, annars hade jag lika gärna kunnat stanna hemma, spottar jag ut mig.

- Eh, o-okej, stammar Martinus nervöst fram, jag blir endast mer otålig och mer irriterad för varje sekund som går.

Mitt tålamod sjunker drastiskt och av en lugnande anledning drar jag in luft genom näsan och låter den åka ända ner i magsäcken innan jag andas ut den nu koldioxid fyllda luften genom mina smått rödfärgade läppar.

- Jeg liker deg virkelig Emilia, kanskje enda litt mer som bare en venn, säger han och kollar djupt in i mina glittrande ögon.

En svag rodnad sprids hastigt på mina kinder när meningen lämnar hans läppar och mitt huvud skjuts ner i marken. Men snabbt tar det förvirrande över, varför har han då slutat skriva till mig?

- Så-så varför slutade du då skriva till mig? Frågar jag tyst och möter ofrivilligt hans bruna ögon igen.

- Først vil jeg at du ikke blir sint og at du ikke vil springe fra meg, uten la meg snakke til slutt, okey? Säger han bestämt och tar ett grepp med båda hans händer omkring mina biceps.

Jag nickar sakta och kollar en aning uppåt för att få ögonkontakt med killen som är några centimeter längre än mig.

- Og før det andre ville jeg aldri slutt å snakke og skrive med deg, de må du huske, säger han igen och kramar om mina biceps lätt.

- Så varför gjorde du det då? Frågar jag tyst medan jag drunknar i hans perfekt chokladfärgade ögon.

- Det var pappaen min, svarar han tyst utan att bryta kontakten mellan våra hopklistrade ögon.

- Kjell-Erik? Frågar jag chockat, aldrig troendes att Kjell-Erik skulle göra nåt sånt.

En kraftig nickning lämnar Martinus och mina ögonbryn dras ihop av hans handling.

- Vad gjorde han då? Frågar jag förbryllat, fortfarande kollandes in i ögonen på honom.

- Du veit at jeg og Marcus på en måte lever to liv? Frågar han seriöst vilket resulterar till att jag nickar på huvudet.

- Pappaen våres vil liksom ikke at vi skal blande disse to livne sammen, suckar Martinus.   

En blick lämnar mig som sa "fortsätt".

- Og han synes det gjør der hvis jeg blir sammen eller venn med en fan, avslutar han och ännu en suck lämnar honom.

•••

Förlåt för dålig uppdatering men det är såsåsåsåååååå mycket i skolan nu sista dagarna....

Faaaaan alltså, är inte alls nöjd med mina betyg denna terminen (de som vi fått reda på hittills) och har sjuuk ångest inför nian och mina betyg där, de påverkar ju extremt om jag kommer komma in på den linjen/skolan som jag vill

har verkligen känts bra genom hela terminen med prov, redovisningar, inlämningar osv, men nu slutar jag ändå med C i snittbetyg......

F
M
L

BTW!!!!: ett kapitel kvar av denna boooook (tror jag)

& HALLÅ????!!!! DENNA LÅG PÅ #1 i fanfiction här om dagen!!!!! WTF???? TACK SÅ MYCKET, ni är guld värda!!!