OLYMPOS

Kapitel 1: Olympos

Olympos är ett berg i västra Grekland höljt i dimmor. Under antikens Grekland trodde man att det var högst upp på just detta berg som gudarna bodde. På den tiden var Grekland ett stort land, med en kung för varje liten ö eller stad. Allt styrdes av gudarna. Denna berättelse är om Athena, vishetens och krigets gudinna.

Barn till Uranos och Gaia kallades titaner. Deras barn i sin tur var den första generationen av Olympiengudarna, som ex. Zeus, Hades, Poseidon, Hera eller Demeter. Dessa har sedan fått barn med både andra gudar och med människor, de två generationerna bor tillsammans på Olympen.

Pallas Athena ser på långt håll det stora vidundret komma gående ut från sin grotta på berget. Det är den fulaste varelse hon någonsin sett. Den är gigantisk, och ljust gråbrun till färgen, och ansiktet består av en stor mun med kanske tre tänder kvar, en ful näsa och ett enda dumt stirrande öga. Han har sett henne. Hon tar ett djupt andetag och beger sig sedan omänskligt fort bort till besten, beredd med sitt svärd. När hon kommer tio meter bort från honom slår en hemsk stank emot henne, som en vägg. Det stinker av ruttet kött, avföring och något dött. Stanken är så svår att Athena har svårt att inte bara strunta i allt och vända om, men hon har bestämt sig för att göra detta och då gör hon det. Hon står på en platt klippa på berget, precis utanför cyklopens grotta, och han står fortfarande dumt stirrande framför henne. När han äntligen verkar förstå vad som händer håller han hotfullt upp sina gigantiska nävar och tjuter till, i ett patetiskt försök till ett stridsvrål. Med detta kastar han sig mot den lilla figuren som står helt orädd under honom med svärd och sköld i högsta hugg. 

Athena parerar lätt hans första attack och springer fort bort bakom honom för att förvirra. Det lyckas, och hon vinner mycket tid då han står dumt och stirrar på platsen hon innan stått. 

"Det här blir ju för enkelt..." viskar hon missnöjt för sig själv. 

Hon har antagit gestalt av en människa och vägrar att använda sina krafter till annat än att komma undan, för att hon inte ska ha för stora fördelar mot detta plågsamt långsamma monster. 

Efter ett tag vänder han sig snabbt om, och då passar hon på att lägga in sin första stöt- ett svärd i det tjocka låret. Hon når ungefär upp honom till knäet, men klättrar hon på honom har hon ändå en chans att nå högre punkter. Han tjuter till snabbt, men glömmer sedan bort smärtan som borde känts lite som ett djupt nålstick för honom. Hon springer bakom honom igen, men i mänsklig fart. och den här gången är han beredd. Han är där med sin näve, och hon hinner inte komma undan. innan han lyfter upp henne i ansiktshöjd och öppnar munnen. Athena svimmar nästan när hon känner stanken från hans monstruösa mun. Den är ännu värre än förut, men nu nästan olidlig. Oförmögen att göra något annat låter hon sig föras mot hans stora gap, knappt medveten om vad som händer. Då hörs plötsligt ett "Athena!" från någon i höjd med cyklopens lår, och utan förvärning känner hon att hon faller mot marken, befriad från monstrets hemska näve. Hon landar hårt, rakt på en sten, och benet börjar genast blöda av den skarpa kanten. Det snurrar i huvudet på henne, och när hon omtöcknat tittar upp ser hon sin gode vän Apollon strida mot monstret med hennes svärd och sköld. Han har också antagit mänsklig skepnad, men Athena känner igen honom trots det. 

Efter att ha hoppat omkring lite runt besten lyckas han skada den nog för att kunna lämna och snabbt springa bort till Athena. Hon antar snabbt sin vanliga gestalt, och med en guds odödlighet läker hon direkt. Hon tar Apollons utsräckta han, drar sig upp och de börjar gå därifrån. 

"Vad håller du på med?" undrar Apollon irriterat efter en stunds spänd tystnad. 

Athena titta förvånat upp på honom, där de går längs bergssidan.