OLYMPOS

Kapitel 8: Om kärlek

Apollon spelar så vackert. Han spelar på sin lyra. Athena har aldrig hört någon vackrare musik. Hon vaknade efter fyra ljuva timmar av djup sömn, helt helad och dessutom med ett humör på topp. Apollon, som då satt kvar med Artemis, bestämde sig för att spela lite för att fira. 
Athena och Artemis sjunger falskt och besudlar Apollons vackra musik, men han älskar det. De är mitt inne i en av sina sessioner då Demeter knackar på dörren, men öpnnar genast utan att vänta på svar.
Hon klampar in i rummet och ställer sig ovanför de sittande vännerna. Med stressad ton säger hon sedan "Infinn er genast vid bergplatåns kant, runt Apollons lusthus. Zeus har handlad utan vårt medkännande." . Med en lugnare ton lägger hon sedan till "Jag är glad att du mår så bra, Athena."
Athena reser sig genast upp från stolen. "Tack så mycket. Men vad har hänt?"
"Han har gjort något hemskt."
Med de orden skyndar de fyra ut från Athenas rum och mot Apollons lusthus som de, vid anländande, upptäcker är fyllt med oroliga respektive arga gudar. 
7 olympiengudar har träng in sig i det lilla utrymmet som är Apollons lusthus. Röster ljuder från vägg till vägg och blir högre ju argare gudarna blir. Utanför lusthuset står andra gudar och stampar otåligt med fötterna för att få komma in och delta i diskussionen. 
Demeter klampar rakt in med sin vanliga pondus och alla gudar lämnar plats åt henne, och hennes lilla följe. Längst bort står Zeus och tittar ut genom fönstret, ut på det vackra landskapet. Han står med ryggen vänd mot alla arga gudar. 
"Vad är det jag hör, bror?" undrar Demeter.
Zeus vänder sig om vid ljudet av sin systers röst och tar på sig sin mest oskuldsfulla min. 
"Jag löste problemet." svarar han enkelt.
Afrodite tar då till orda, oförmögen att hålla tillbaka. "Du... LÖSTE PROBLEMET? Inser du vad du har gjort? Det du gjorde går inte att göra ogjort, din..."
Hefaistos får hålla tillbaka sin rasande maka då hon är på väg att ta ett språng mot sin far.
Athena tittar runt på alla arga gudar, och Zeus och Poseidon längst fram. Poseidon verkar stå på Zeus sida.
Zeus skrattar överlägset och börjar på igenom den rasande folkmassan mot utgången. "Ska vi ta till med sådana drastiska medel får vi nog ta det ute, så vi inte förstör Apollons vackra tillflyktsort."
Apollon tittar upp på sin far med besvikelse i blicken. Han vet, liksom Athena och Artemis, inte än vad som hänt, men det är uppenbarligen något väldigt hemskt. 
"Nej, det ska vi inte. Kom igen Afrodite, sansa dig. Zeus, var inte löjlig. Skulle någon nu kunna berätta för oss vad som står på?"
Zeus är nu i princip ute och ropar in till sin son med en gest mot landet nedanför berget. 
"Ta själv en titt så får ni se."
Apollon, Athena och Artemis skyndar ut och följer Zeus gest mot bergskanten och tittar nyfiket ner över det, vid första anblicken, perfekta landskapet. Tälten står kvar, lägereldarnas sken lyser upp alla vackra människoansikten som sitter runtom dem. Till och med byggnadsställningen står på sin plats, nu tom för att låta männen vila sina sårade händer över natten. Natten är kolsvart, så när som på de små ljusskenen från eldarna. 
Men, tittar man lite närmre ser man att något tydligt är fel. Människorna irrar omkring och pratar och skriker och barnen sitter vid sina mödrar och gråter. 
Bara djuren verkar lika glada och lugna som vanligt. 
Zeus, som nu anslutit till de förvirrade gudarna berättar för dem. "Jag förhindrade deras arbete, men jag skadade inte en enda människa."
Athena anstränger sin skarpa blick på människoansiktena och ser att alla är förvirrade. Alla springer omkring och pratar och skriker, men de verkar inte förstå varandra. Vissa sitter till och med på knä och ber gråtande upp mot himlen, men blicken fäst på toppen av berget höljt i dimmor. 
"Varför förstår de inte varandra?" undrar Athena och tittar på Apollon och Artemis som blickar ut över  situationen. Apollon vänder sig mot sin vän och svarar  nedstämt, vad Athena inte förstått.
"De pratar olika språk." Han sänker blicken.
Athena tittar förtvivlat upp på sin leende fader. "Vad har du gjort?"
"Tycker ni inte att det är smart? Ingen människa kom till skada, men de kan samtidigt inte fortsätta arbetet, precis som ni alla ville."
"Men männen har ju tagit med sig sina familjer! Där finns kvinnor som inte kan prata med sina män, barn som inte kan prata med sina mödrar!" Athena tar ett ursinnigt steg mot Zeus, som motvilligt tar ett steg tillbaka. Många gudar har följt dem och står nu också utanför lusthuset, och de resterande tittar ut ur det. 
"De klarar sig. De hittar ett sätt att kommunicera." säger Poseidon plötsligt, samtidigt som han närmar sig sin bror.
"Men är det en enda av dem som pratar grekiska? Kan någon av dem bo kvar i sitt hemland?" undar Afrodite. "De kommer ju aldrig bli förstådda av sin familj, eller någon alls. Tänk dig att leva ett liv utan att någonsin bli förstådd. Man kunde lika väl vara stum."
Zeus tittar intensivt från Afrodite till Athena, och tillbaka. "Jag löste problemet på ett smidigtsätt, kanske inte utan konsekvenser, men nu vet vi att de aldrig kommer att försöka ta sig upp till oss mer. Ingen dog i alla fall."
"Gjort är gjort. Om det var bra eller ej går att debatteras om, men det förändrar inget." förkunnar Poseidon, och med de orden lämnar han och Zeus klungan av oroliga gudar. 
Då de två bröderna går tillbaka tom palatset står gudarna chockerade kvar. Vissa skriker efter dem, och andra pratar med den som står bredvid. Athena vänder sig till Afrodite och Apollon på var sin sida om henne.
"De kan ju inte bo kvar i Grekland." 
Afrodite nickar eftertänksamt och Apollon lägger en arm om henne och säger tröstande "De klarar sig.". Men Afrodite är inte lika säker. Hon tittar upp på Apollon med en nästan anklagande blick.
"Nej, men det är det de inte gör. De måste flytta ifrån sitt hemland, som Athena säger, och det är det som är så sorgligt, för Grekland är en sådan vacker plats."
Artemis ansluter till de fyra och börjar gå med dem mot palatset. "Sorgligt? Förargligt, jag ska DÖDA den där förba..."
"Ta det lugnt, Artemis." Athena skrattar åt sin väns vredesutbrott. "Nu byter jag samtalsämne lite här, men... Jag har aldrig varit nere i Grekland."
De andra tre stannar och ställer sig genast framför henne och tittar henne in i ögonen. 
"Aldrig varit... nere på jorden?" undrar Afrodite chockat.
"Nej, inte riktigt..." mumlar Athena och tittar ner på sina fötter. "Jag menar jag har varit nere på jorden, för att träna mot cykloper och annat, men jag har aldrig gått in i någon stad. Aldrig träffat ett människa."
Afrodite skrattar och skakar på huvudet. "Du är så konstig, Athena."
"Bara för att jag inte går ner varje dag för att träffa en av mina tusen älskare." muttrar Athena surt till svar. 
Afrodite ignorerar detta och säger bara "Har du aldrig velat träffa en människa? Bli förälskad i en människa? Det är underbart."
Artemis skrattar och de fortsätter att gå framåt, långsamt. "Athena tror inte på kärleken."
Athena möter Apollons nyfikna blick. "Vad menar du, tror inte på kärleken?"
"Jag tycker den är onödig. Varför finns det ens? Den gör ingen nytta i världen." svarar Athena honom, och han tittar bort mot palatset, utan att möta hennes blick.
Nu kan inte Afrodite gå tyst längre, utan utbrister "Den gör all nytta, Athena! Det är..."
"Men det är klart att du måste tycka det, du är kärlekens gudinna." avbryter Athena henne.
"Ja. Men varför tror du ens att jag finns?" undrar Afrodite.
"Jag vet inte. Jag ha alltid tyckt att du är onödig." svarar Athena utan att skämmas. 
Afrodite ryggar tillbaka av de orden och tittar sårat på Athena bredvid henne, som obekymrat möter hennes blick. "Onödig? Onödig. Ja, vi har ju aldrig varit vänner precis, men..."
"Nej, och det finns en anledning till det. Så gå och ha kul med någon av dina älskare, och besvära inte mig mer." snäser Athena.
Afrodite går genast ifrån dem, sårat. Hon tar en annan väg in till palatset. Apollon och Artemis går tysta bredvid henne, stämningen är spänd. När de kommit in går Apollon åt ena hållet och Artemis och Athena åt det andra. De skiljs åt utan ett ord, men när det är dags för Athena och Artemis att gå separata vägar säger Artemis bestämt "Ja, jag ska i alla fall visa dig Grekland. Du kommer älska det."
Athena nickar med ett litet leende och öppnar munnen, men innan hon hinner yttra så mycket som ett ja hörs avbryts hon av en röst från korridoren bakom henne.
"Det låter väldigt roligt. Kan jag följa med?"
De båda vänder sig om och får syn på röstens ägare. Det är en lång vacker kvinna med långt sammetslent hår brunt som kastanj och med djupa bruna ögon som glittrar som solen. 
"Persefone!" utropar Artemis och kastar sig i hennes famn.
Persefone skrattar hjärtligt och kramar tillbaka, för att seda släppa och ge Athena en efterlängtad kram. "Jag har saknat er så." säger hon sorgset. "Dödsriket är hemskt utan någon anna an prata med än Hades, och ska jag vara ärlig är han inte den mest intelligenta." 
De skrattar alla tre och kramar om varandra igen. "Vi har saknat dig med, Persefone."
"Det har varit... Hermes!" utropar hon plötsligt och springer bort till den sorgsna guden som strövar i korridorerna. Han skiner genast upp när han ser den vackra Persefone komma springande mot honom. De kramar om varandra och Persefone vänder sig om för att vinka adjö till sina två andra vänner innan hon går vidare längs korridoren med Hermes.