OLYMPOS

Kapitel 4: Minotauros

Ares är mer aggressiv än vanligt idag, och alla i publiken märker det. Varje drag han gör får publiken att dra efter andan av bävan inför vad som kan komma att hända deras kära Athena. Det är nästan komiskt hur alla stora gudar som är så vana vid att få all uppmärksamhet utgör en så bra publik. Alla utom Zeus då, han är fortfarande lite förargad över sin förlorade chans att glänsa i den kamp som borde ha varit hans. Athena skrattar tyst för sig själv.
"Jaså? Självförtroendet på topp? Det får vi väl ta och ändra på." ler Ares som i sin självbelåtenhet trott att Athena skrattat åt honom. 
Hon ler kaxigt tillbaka. "Om du kan."
Han attackerar igen av all sin kraft, och denna gången träffar han Athena i sidan, precis över höften och publiken flämtar återigen till. Athena ignorerar smärtan som redan börjat avta lite, och sticker kniven rakt in i hans lår med en snabb rörelse. Han skriker till av smärta när hon sedan omilt rycker ut den och kör in den i hans mage.
Publiken iakttar hänfört varenda liten rörelse de två kämpande gör på arenan. Zeus ler belåtet. Alla verkar uppskatta underhållningen förutom Apollon, som av någon anledning sitter och tittar bort. En hemskt tanke slår Athena. 
Tänk om detta var vad han sett i sin syn? Hon parerar ett slag från Ares och ger igen genom att fälla honom till marken. Han är uppe innan hon ens hunnit tänka vidare. Hon bestämmer sig för att han i så fall skulle ha berättat för henne, han skulle aldrig låtit henne ge sig in i denna strid om han vetat att hon skulle dö, eller i alla fall skadas allvarligt.
Alla gudar är odödliga, men det finns alltid vägar runt det. Det har genom historien hänt många gånger att andra gudar tagit kontakt med titanen Hekate, häxkonstens gudinna, som hittar exempelvis en formel som kan häva odödligheten för en stund, eller i alla fall möjliggöra skador. 
Gudar måste även äta ambrosia för att vara odödliga. Det är en sorts nektarliknande substans som äts och används som sårsalva av alla gudar, för att få odödlighet och evig ungdom. Det har då också hänt att gudar ute efter att ha död på varandra har tagit varandras ambrosia, men det är fortfarande otroligt svårt att döda en näst intill odödlig gud, så det har aldrig i historian hänt att man lyckats döda sitt mål. Oftast slutar det med att Zeus stänger in de i Tartaros där de får leva i plågor för all evighet.
Hon avbryts i tankegångarna av en skarp smärta i magen, och då hon tittar ner märker hon att Ares stuckit sitt spjut rakt igenom henne. Hon faller ner på knä och kämpar för att få ut det, men det sitter fast väldigt bra, och smärtan gör henne tårögd och dåsig. Hon hör Ares skratta segrande och Apollon skrika "Nej", sedan känner hon hur hon faller handlöst mot marken och tappar medvetandet.

Hermes går längs de mörka jordväggarna upplysta av endast glest utplacerade facklor. Han är obeväpnad, men hoppas att hans omänskliga styrka ska räcka. Hans medresenärer går och skakaer av rädsla. Han önskar bara att han hade kunnat berätta för dem, berätta för dem att allt kommer bli okej. Det enda han kan göra är att gå före dem och hitta monstret först och döda det, innan någon ser hur han gör det. 
"Hur... Tror ni att den är stor?" Abdera är en 15 år gammal tunn flicka som visat sig förvånansvärt modig undder omständigheterna. Hon har berättat att hon växte upp i en stor familj som lillasyster till bland annat tre storebröder i ungefär samma ålder. Eftersom bröderna tagit så mycket plats fick Abdera för det mesta klara sig själv. 
"Det är en människa med en överkropp som en tjur. Gissa du storleken själv."
Det snäsiga svaret kommer från Thanos, en självsäker muskulös man som liksom Hermes tagit ett offers plats för att få en chans att döda monstret som så länge krävt 14 oskyldiga personer av hans hemstad vart nionde år. 
"Hallå! Det finns ingen anledning att skälla på varandra. Vi är alla rädda här."
Fredsmäklaren som går precis bakom Hermes kallas Zsofie. Hon är endast 19 år, men har tagit på sig rollen som ledare i gruppen. Bakom henne går Titania och Scylla och gråter av rädsla och nervositet, och bakom dem Daemon och Kyros. Detta är bara några av de oskyldiga människor Poseidon skickat i döden. 
Minotauros är en korsning mellan en människa och en tjur, som Poseidon skickade ner till Kreta för att skrämma invånarna. Det var meningen att kung Minos skulle låta avrätta den, men han bestämde sig för att behålla den i en stor labyrint i utkanten av staden. Detta påkallade Poseidons vrede som förmådde honom till att göra sin varelse ond, och berätta för Minos att om inte han vart nionde år skickade 7  jungfrur och sju unga män att dödas av minotauren, skulle han låta den gå lös i staden. Sedan Kreta besegrade Aten i ett krig bestämdes det att offren skulle tas från Aten istället, och Poseidon gick med på det. Det är allmänt känt att gudarna inte bryr sig speciellt om sina människor, de bara skapades som undersåtar, för att gudarna skulle ha något att härska över. Särskilt Zeus och Poseidon, de två mäktigaste gudarna kunde inte bry sig mindre om dem. 
"Vi är framme. Ha det så trevligt." 
Vakten från Aten stannar bredvid Hermes och pekar bakom sig med tummen. "Jag går nu."
Med de orden går han tillbaka hela vägen igen, och Hermes ser sig omkring för att se var 'framme' egentligen är. Minotauros kan vara var som helst i labyrinten, så varför han valde att vända om just vid denna korsning vet Hermes inte. Han går framåt och upptäcker ett litet rum kopplat till alla fyra vägar man kan välja härnäst. En av dessa fyra har de kommit från, och två andra ser inte ut att ha använts på några år, så han leder sitt följe mot vägen rakt framför dem. 
Då Hermes kommer längre in i rummet upptäcker han varför vakten lämnat just här. I ena hörnet av rummet ligger en stor hög med benknotor, undanskuffade för att inte vara i vägen. Den distinkta lukten av dött går inte att ta miste på. Flera i gruppen stönar och håller för näsan, eller tittar bort, men Hermes fortsätter målmedvetet med blicken rakt fram.
"Ni borde stanna här." vänder han sig om för att säga till resten av gruppen, men de har redan kommit efter honom. 
"Jag tänker inte spendera mina sista minuter i livet i den här stinkande hålan." protesterar Clymene, en kaxig föräldralös 18-årig tjej utan något som helst hopp om framtiden.
"Sant, jag tror heller inte att detta är ett bra ställe att stanna på, om inte Theseus tänkter låta oss dö så snabbt som möjligt." Zsofie tittar menande på Hermes och vänder sig sedan till alla 12 personer framför henne. "Vi ska överleva detta, tycker ni inte?"
Hermes lägger en lugnande hand på hennes axel och säger "Jag tror att det krävs..."
"...mer än så? Du är väl en optimistisk person." avslutar Zsofia hans mening.
"Ja, jag menar bara att ni borde gömma er någonstans så kan jag gå och..."
"Och vad får dig att tro att du kan klara av en varelse som är hälften tjur, hälften människa, ensam?" avbryter Zsofia honom igen.
"Han har rätt." bestämmer Thanos. "Jag går med honom, ni sätter er i en mörk gång och skriker om han hittar er."
Gruppen verkar tycka om idén. Hermes antar att de har en del tillförlit i dessa två muskulösa män som så bestämt vill kämpa mot ett ursinnigt och lika starkt monster.
Det blir såsom Thanos föreslagit och de andra sprider ut sig tre och tre och gömmer sig i en korridor och släcker facklorna i det lilla rummet med benen, och hoppas på att Minotauros inte är smartare än en tjur. Hermes och Thanos beger sig framåt genom den belysta gången så tyst som möjligt. Thanos ville inte veta av att stanna med de andra som gömmer sig, utan prackade på att få komma med Hermes, och tillslut blev det så också, även om Hermes fortfarande misstycker. 
När de två männen vandrat på måfå i en halvtimme hör de plötsligt ljud. Hermes för ett finger mot läpparna och tittar på Thanos som himlar med ögonen vid en så uppenbar påminnelse. 
De smyger fram längs gången och ljudet blir högre och högre ju närmare slutet av gången de kommer. När de bara är några meter från vad som låter som flåsande andetag ser de kanten på ett tjurhorn på golvet i ett litet rum precis som det de lämnade för en tid sedan. Det luktar lika unket, och Hermes tror sig faktiskt kunna se en bit av ett ben i ena hörnan av rummet. De går tyst närmare med hjärtat i halsgropen. Ett öra skymtar, men det ser inte ut att röra sig mer än nödvändigt för att få upp höga ljud under sömnen. 
"Sover han?" mimar Hermes mot Thanos, som rycker på axlarna och går lite snabbare mot djuret. När de sticker fram huvudet bakom väggen ser det faktiskt ut som att han sover. Vidundret är gigantiskt och tar upp nästan hela det, visserligen minimala, rummet med sin kroppsyta där han ligger och flåsar i sömnen. 
Thanos pekar på någonting bortom Hermes synfält, så han bestämmer sig för att gå in i rummet för att kunna se hela monstret. 
När han kommer in är det första han ser färgen rött. Den finns överallt. Han flämtar till när han inser vad Thanos pekat på. I ansiktet, som ligger uppvänt stirrande mot taket då minotauren sover med öppna ögon, är han täckt av färskt rött blod, och när Hermes tittar sig runt i rummet igen upptäcker han att det är vad som också täcker det mesta av väggarna och även de översta benen i den stora högen i hörnet. 
"Är det här..." börjar Thanos och Hermes nickar dystert till svar på hans outtalda fråga. 
Detta är det rummet de kommit från, och det färska blodet kommer från någon av de tolv gömda stackarna. Thanos blick blir mörk av hat, och innan Hermes hinner reagera springer han fram till Minotauros och börjar slå honom på det pälsbeklädda bröstet. 
"Thanos, nej!" utropar Hermes, men det är försent. 
Med ett frustande kommer Minotauros tillbaka till medvetandet och fokuserar blicken på den lilla figuren som sitter och slår på hans bröst. Det skadar inte, men det irriterar monstret rejält. Fortfarande fokuserad på figuren som i ursinne försöker slå in de omöjligt starka revbenen på honom reser han sig och kastar av sig Thanos. Han ställer sig sedan frustande över honom med en vredgad blick.
Han böjer sig över honom och ska just klämma åt halsen på den stackars mannen med sin stora håriga näve när Hermes med sin gudomliga kraft sparkar honom i korsryggen. Vidundret brölar högt och faller ner på de tunna mänskliga benen när Thanos tar chansen och sparkar undan de på honom. Hermes hoppar sedan upp på monstrets axlar och håller fast hornen på honom, oh låter sedan Thanos få ut sin ilska genom att upprepade gånger slå på hans ansikte. Djuret fortsätter att bröla och frusta, och kämpar för sitt liv för att kunna undkomma Hermes grepp, men guden är långt mycket starkare. När Thanos ursinnigt torkar tårarna från ögonen med sin blodiga hand bestämmer sig Hermes för att det är nog, och knäcker nacken på djuret, så lätt som om det vore en gren på ett träd. Minotauros faller samman på det fuktiga jordgolvet med en stor duns, och Thanos stirrar chockat på Hermes. De går båda ifrån djuret till en av de blodstänkta väggarna och tittar på vad de har åstadkommit.
"Hur gjorde du det?" undrar Thanos tillslut.
"Det har ingen betydelse." svarar Hermes med blicken fäst på den stora pälsklädda högen som fyller i princip hela rummet. 
Thanos rycker på axlarna och följer Hermes blick mot tjuren. "Den är död i alla fall."
Det rycker lite i Hermes mungipor när han ser Thanos lättade uttryck. "Ja, den är död."