OLYMPOS

Kapitel 3: Ariadne

De hittar Apollon i det lilla lusthuset i vacker vit sten, och tillägnad Apollon själv. Apollon tjänar som orakel för gudarna. Ibland får han syner, som han då skickar vidare ner till oraklet i Delfi. Det är en av Apollons egenheter som han inte uppskattar. 

När de hittar honom sitter han och tittar ut över landskapet som man kan se nerför berget. Såhär högt upp kan man se havet långt borta vid horisonten- en andlöst vacker syn. Apollon hör dem när de kommer in i den lilla byggnaden, och pratar med de utan att vända sig bort från vyn. "Har ni sett Zeus nya arena?"

Artemis hajar till då hon hör det dystra tonfallet i sin broders röst. Han som vanligtvis är så full av glädje är man inte van vid att se på detta humör- men Athena och Artemis har sett honom genom allt. Han är deras närmsta vän, och har varit det i flera sekel. De känner varandra utan och innan, det finns ingenting de inte vet om varandra. 

"Hur är det?" undrar Artemis och går fram och sätter sig på en av de tygklädda träbänkarna brevid sin bror. "Har du haft en syn?"

Apollon nickar med nedsänkt huvud. "Det bådar inte gott." mumlar han mest för sig själv. 

Han säger inget mer på en lång stund, och Artemis och Athena vet varför. Apollon delar aldrig sina syner med någon annan än sibyllan i Delfi, oraklet som är menat att föra budskapet vidare till människorna. Han anser att framtiden inte är något man borde se, och ännu mindre sprida- om inte detta är nödvändigt. Det har funnits tillfällen då man lyckats avvärja en smärre katastrof genom att vidta åtgårder vid olycksbådande syner- men ifall detta inte är möjligt eller nödvändigt behåller guden sina syner för sig själv. Hans vänner anser alla att det blir bättre om han delar med sig av informationen för att lätta sina bördor, och Zeus vill veta av andra orsaker- men Apollon ger inte med sig.

"Jag såg inte mycket- jag vet inte ens var det är. Men det är hemskt. Något hemskt kommer hända." utbrister han olyckligt, och tittar för en stund rakt på Athena, men vänder sedan skyldigt bort blicken. 

Artemis stryker honom över ryggen och försöker prata med och trösta honom- men det är svårt då hon inte möjligtvis kan veta hur det är. Apollon ger henne ändå ett tacksamt leende, och de tre bestämmer sig för att gå och kolla in den nya arenan.

3 dagar senare vaknar Hermes av Zeus och Poseidons högljudda konversation i korridoren precis utanför dörren till Hermes sängkammare. 

"... så de kommer inte hinna fram i tid." Poseidons röst är sträng och sammanbiten.

"Sedan när bryr du dig om männikskornas tidscheman?" mullrar Zeus i ett glädjelöst skratt.

"Jag bryr mig" väser havsguden fram "när det handlar om offren till min minotaur."

Zeus skrattar igen, i ett lyckat försök att tillintetgöra sin bror. "Minotauros? Den förskräckligt fula varelsen har man inte sett på ett bra tag. Vad var det, nio år sedan sist?"

"Ja, och det är meningen att fjorton offer ska skeppas över till Kreta från Aten, och de kommer inte fram på grund av åskvädret precis ovanför Egeiska havet."

"Gud över alla hav, och du låter något så simpelt som ett åskväder stoppa dig? Jag är besviken, broder." ler åskguden 

Hermes reser sig upp ur sängen och lyssnar ivrigare. 

"Nej, jag låter det inte hejda mig, men jag vill heller inte tillfredsställa alla tjuvlyssnande öron med ett bråk, så jag ber dig bara nu att ta bort det."

Hermes rycker till och smyger bort från dörren, men med öronen spänt fokuserade på diskussionen utanför.

"Nå, som du vill. Men låt din ko... förlåt tjur, veta att om han ska fortsätta att konsumera 14 av mina skapelser varje gång så får han så småningom betala för sig."