OLYMPOS

Kapitel 2: Hermes

Artemis skrattar åt Athena som förgäves försöker försöker tälja ett svärd i trä. Athena tittar upp och möter sin väninnas retsamma blick.

"Vadå? Jag använder dem, jag är inte van vid att tillverka dem!" försvarar sig Athena. 

Artemis tittar misstänksamt på henne då hon fortsätter att skära av bit efter bit tills träbiten blir alldeles ojämn och på tok för tjock. "Varför gör du ens detta?" undrar Artemis och skrattar när Athena håller upp föremålet framför sig för att inspektera sitt verk.

"Hermes bad mig att lära honom stridskonst." lyder svaret.

Artemis redan misstänksamma uttryck förstärks. "Du har aldrig lärt ut..."

Athena möter sin väninnas blick med ett frågande uttryck i ansiktet. "Men jag är utmärkt med svärdet. Något måste det väl finnas jag kan visa honom?"

Artemis funderar ett tag och spricker sedan upp i ett stort leende som påminner Athena om vännens tvillingbror Apollon. Även om man inte ser Artemis le så pass ofta som sin bror har hon ett precis lika glädjespridande leende. 

"Jag kan väl få hjälpa till?" far det ur henne. 

Athena skrattar åt sin väns ivriga sätt att hoppa där hon sitter i fåtöljen. "Såklart du kan."

"Hmm, Zeus gillar inte när vi delar med oss av våra färdigheter och gör varandra starkare. Det gör ju det hela till en ännu bättre idé." förkunnar hon och skrattar till. "Men för tillfället tycker jag att vi borde fråga Hefaistos hur det går med den där skölden du har blivit lovad!"

Athena ler och tar Artemis utsträckta hand, och så går de mot gudens smedja.

Hermes finns ingenstans att hitta. Zeus skulle vilja skicka bud med honom till Hera som är nere på jorden i något ärende hon inte ville tillkännage. Varför finns Hermes aldrig där han borde finnas? 

Zeus beger sig ut ur palatset för att ta en promenad i trädgården. Han är fortfarande klädd i sin stridsutstyrsel men bestämmer snabbt att om någon kommenterar detta ska han släppa lös sin åska. Han har inget tålamod idag, och alla borde veta det. 

På vägen ut stöter han på Athena och Artemis som hand i hand kommer gående längs korridorens utsmyckade väggar. De skrattar och pratar och verkar ha det bra. Han går tillbaka in i Hermes rum innan de hunnit upptäcka honom och trycker örat mot dörren. 

"Så när skulle vi börja?" Artemis vackra röst klingar mot väggarna, helt orädd för obehöriga öron.

"Lugn, Artemis. Jag har inte ens talat om det för Hermes än." svarar Athena skrattande.

"Så vad har du talat om?"

"Han har bara uttryckt en önskan om att bli tränad, och jag sade att jag skulle tänka på det."

"Men ändå sitter du och täljer träsvärd till syftet?"

"Självklart. Jag skulle inte sagt nej ens om far förbjöd det!"

Med de orden lämnar de båda unga flickorna räckvidden för Zeus hörsel och svänger av där korridoren slutar- ut i trädgården mot Hefaistos smedja. Zeus funderar på vad han just hört- och åtgärderna för det. Han bestämmer sig för att avvakta tills han har bättre bevis än ord genom en dörr.

Hermes ser henne från långt håll, den vackraste kvinna han någonsin mött. Ariadne. Hon står och tittar åt än det ena, än det andra hållet. Hon letar efter honom. Oförmögen att göra något annat springer han mot henne och tar henne i sin famn. Det väcker just den uppmärksamheten ingen av de vill ha, men han kunde inte bry sig mindre just nu.