IRRESISTIBLE

Del 13

~Nathans perspektiv~

"Madison!" Skrek jag och sprang fram till henne på bänken stod det en burk. Det här får inte hända.
Jag hoppade ner i badkaret och tar hennes huvud i mina händer och trycker ner mina fingrar i hennes hals så att hon ska få ut alla tabletter.
"Vakna!" Skrek jag i panik och tryckte mina fingrar ännu längre ner, hon började hosta och ögonen började blinka. Hon satte sig upp och hängde sig över badkarskanten, jag tar hennes hår och tar bort det från ansiktet.
"Vad fan håller du på med?!" Skriker jag och drar henne in i min famn.
"Förlåt." Viskade hon. Jag har aldrig varit så rädd förut i mitt liv, hon tänkte ta sitt liv. Jag förstår henne men det är inte den enda utvägen. Jag pussade henne på pannan och torkade bort hennes tårar från kinden.
"Skräm mig aldrig sådär."
"Jag orkar inte mer, Nathan." Snyftade hon och borrade ner hennes ansikte i mitt bröst. Jag vart helt stum, jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne.

Jag hjälpte henne ut ur badkaret och vi gick tillsammans till hennes rum. Hon bytte om till ett par mjukisbyxor och en vit, långärmad tröja.
"Du är alldeles blöt." Sa hon skamset och kollade ner i hennes händer, jag svalde hårt.
"Det är okej, men Madison? Du måste prata med dina föräldrar eller någon, fattar du hur mycket du skrämde mig?" Hon nickade och satte sig på sängkanten. Jag suckade och gick fram till henne och hukade mig ner framför henne, hon kollade på mig med hennes bleka ögon.
"Hur mår du?" Frågade jag och hon ryckte på axlarna.
"Som jag förtjänar, antar jag."
"Jag måste gå, jag har något jag måste göra. Men kan jag komma tillbaka ikväll?" Hon kollade frågande på mig och nickade.
"Visst." Jag log och böjde mig fram och kysste henne, hon kysste mig tillbaka. Jag reste mig upp la mig över henne och började kyssa henne flera gånger på munnen hon började skratta och försökte putta bort mig.
"Nathan du är blöt!" Jag slutade kyssa henne och kollade ner på henne, hon är så vacker, hennes leende, hennes skratt.
"Vi ses sen, gör inget dumt medan jag är borta." Hon nickade, jag log och kysste henne en sista gång innan jag lämnade henne.

Jag stannade utanför mitt hus och sprang in, jag sprang upp till mitt rum och tog av mig de blöta kläderna och tog på mig ett par svarta jeans och en vit tröja. Jag sprang tillbaka ut i bilen och började åka tillbaka mot skolan, det Amber hade gjort var för mycket, det var det vidrigaste hon någonsin har gjort och det skulle hon nu få ångra.

Jag kom in i skolan och började genast leta efter Amber, jag började bli allt mer arg och irriterad. Jag såg henne stå en bit bort med hennes två kompisar. Jag gick mot henne med bestämda steg, jag knöt mina knytnävar. Jag kom fram till henne och ställde mig nära henne och kollade ner på henne. Hon såg chockat på mig, hon försökte le och spela tuff.
"Hejsan Nate." Sa hon med ett hånleende, jag bet mig hårt i kinden och försökte lugna mig själv.
"Bara så du vet Amber, du är den mest vidriga människa som existerar, vet du det?" Sa jag kallt mot henne, hennes leende försvann.
"Vad pratar du om?" Hon log ett svagt leende och kollade på hennes kompisar och sedan på mig igen.
"Låt Madison vara, hon har inte gjort dig någonting och du ska vara jävligt glad att jag inte tänker klappa till dig, om du rör henne eller gör något mot henne igen så lovar jag dig att du kommer önska att du aldrig hade gjort något, fattar du?" Morrade jag åt henne. Hon nickade tyst och krympte ihop.
Utan att säga något mer så rätade jag på mig och vände mig och gick.

~Madisons perspektiv~

Jag satt på köksstolen och kollade på mamma som satt mittemot mig och hade händerna för ansiktet och grät, pappa stod lutad mot bänken och sa ingenting. Jag kollade ner på mina händer. Jag hade nyss berättat för dem, om allt. Om Alex och festen, om Amber och vad som hände i skolan och om Nathan.
"Vi måste kontakta skolan." Sa pappa och rätade på sig.
"Nej det är inte nödvändigt." Säger jag bekymrat.
"Inte nödvändigt? Madison du höll på att ta ditt egna liv?! Klart som fan att det är nödvändigt!" Skrek pappa. Jag vet att han är bara rädd, det är jag också.
"Jag kontaktar skolan imorgon och kräver att du ska få prata med någon psykolog." Säger pappa med en bestämd röst allt jag kan göra är att nicka.
"Jag är så ledsen gumman att det gick så långt, jag förstår att allt det här tar hårt på dig." Säger mamma och försökte le. Jag kollar ut genom fönstret. Kan inte allt det här smärtan ta slut så jag kan få gå vidare? Kan inte den här smärtan bara slå mig hårt en sista gång och sedan kan jag få resa mig utan att jag snubblar gång på gång? Jag måste gång på gång stanna och hämta andan för jag faller hela tiden, hur många gånger måste jag resa mig, hur många gånger kan man falla och sedan komma upp igen?