IRRESISTIBLE

Del 44

~Nathan perspektiv~

Jag vilade huvudet mot min hand samtidigt som jag kollade med en tom blick mot tavlan där våran lärare stod och pratade. Jag gästade högt och lutade mig tillbaka i stolen, våran lärare, mr Clark kollade mot mitt håll.
"Kevin!" Röt han, jag vände mig om och Kevin kollade yrvaket runt.
"Va? Kan du ställa frågan igen?" Sa han förvirrat. Alla i klassen började skratta, alla förutom mr Clark. Han la armarna i kors och såg allvarligt på Kevin.
"Det här blir sista varningen, du får kvarsittning i en vecka." Sa han och vände sig om och fortsatte skriva på tavlan. Jag vände mig om och mötte kevins blick, ett retsamt leende växte på mina läppar, Kevin såg inte lika road ut och sparkade till min stol, jag började bara skratta. Mr Clark vände sig hastigt om med en mördarblick i ansiktet och blicken fast på Kevin. Jag satt och försökte hålla mig för skratt så det nästan gjorde ont i magen.
"Nu får det vara nog, ut från mitt klassrum!"
"Men jag gjorde inget..." svarade Kevin.
"Ut. NU!" Röt han och pekade mot dörren. Kevin suckade och drog ut stolen och reste sig upp och gick med tunga steg mot dörren, innan han gick ut vände han sig om mot mig och räckte sitt långfinger innan han smällde igen dörren.

Vi gick ut från klassrummet och jag hade snabbt resten av killarna bakom mig. Vi kom fram till våra skåp och där står kevins tid lutat.
"Har du grinat färdigt så vi kan gå och äta?" Sa jag och la en arm om honom. Han tog genast bort min arm och puttade bort mig.
"Snälla bara dö." Sa han och alla började skratta.
Vi gick mot matsalen, som vanligt sökte min blick efter Madison men jag kunde inte se henne. Min blick fastnade på Emma och Sam som satt vid ett bord, men Madison är inte där. Jag gick fram till tjejerna.
"Hej, har ni sett madison?" Båda kollade upp och skakade på huvudena.
"Vi har försökt få tag i henne men hon svarar inte, så antar att hon är sjuk eller något." Svarade Emma och tog en tugga av potatisen. Jag nickade.
"Okej, vi ses." Mumlade jag.

Jag satte mig vid killarna igen, men jag hade helt tappat matlusten och satt och lekte med gaffeln. Jag har skickat sms till henne men hon svarar inte, jag vet inte vad det är. Men jag känner att något är fel och i samma ögonblick började min telefon att ringa. Jag suckade tyst för mig själv och tog ur mobilen från fickan. På skärmen stod det ett nummer jag inte kände igen. Jag tryckte på svara och höll telefonen mot mitt öra.
"Hallå?" Mumlade jag men jag fick inget svar, allt jag kunde höra var flämtande andetag.
"Hallå!" Jag vart mer otålig, jag skulle just till att avsluta samtalet när jag hör en röst.
"Nathan?" Hela min kropp stelnade till.
"Nicolas?" Hörde jag mig själv säga.
"Kom ut på parkeringen, nu. Vi måste prata." Jag svarade inte utan la på. Jag reste mig hastigt upp från bordet att stolen ramlade bakom mig, det vart tyst i matsalen.
"Vart ska du?" Frågade Hunter och allas blickar var på mig.
"Jag... jag måste gå." Mumlade jag och sprang ut från matsalen.

Som Nicolas hade sagt sprang jag ut till parkeringen och där stod han och väntade på mig, han gick otåligt fram och tillbaka. Jag kom fram till honom stödde mig mot hans bil.
"Vad är det som händer?" Frågade jag och Nico såg allvarligt på mig med spända käkar.
"Jag tror att han har henne." Sa han. Jag såg frågande på honom, jag förstod inte vad han menade, eller, jag ville inte förstå vad han menade.
"Vad pratar du om?" Jag rätade på mig och ställde mig mitt emot honom. Nico drog en hand genom håret och slängde cigaretten han hade i handen på backen och gick närmare mig.
"Rodger, han har din tjej." Av någon konstig anledning började jag skratta, som om det han nyss sa är ett skämt.

"Du skämtar?" Nico skakade sammanbitet på huvudet. Då förstod jag vad han menade, Rodger har Madison. Han har henne. Jag såg långsamt upp på Nico.
"Skulle inte du ta hand om honom?!" Skriker jag ilsket och puttade till honom.
"Chilla, Nathan. Jag lovade dig att jag skulle ta hand om honom och det skulle jag, jag åkte dit men när jag kom fram fanns ingenting kvar, inte en människa! Jag tror att någon jävel tjallade för Rodger och nu vill han hämnas!"
"Det var ju jävligt bra, fantastiskt!" Jag drar frustrerat händerna genom håret och går runt i en cirkel, allt jag tänker på är en plan. Jag måste ha en plan men alla tankar trasslar ihop sig och blir till en enda stor knut. Nico gick fram till mig och la hans händer på mina axlar.
"Jag ska hjälpa dig, vi ska hitta henne och Rodger och göra slut på det här, en gång för alla." Jag suckade och kollade ner i backen, så mycket tankar, så många frågor men inga svar. Bara tanken på att han har rört henne får min kropp att koka.