IRRESISTIBLE

Del 16

Ensam står jag kvar och ser hur Nathan sakta försvinner ut i mörkret. Det är mörkt och kallt, och regnet öser ner. Jag hinner inte tänka utan börjar springa efter honom. Jag springer så fort mina ben orkar och jag kommer ikapp honom och jag ställer mig framför honom. Han stannade kvickt kollar frågande ner på mig.
"Varför? Varför gör du såhär Nathan, det behöver inte bli såhär!" Han spänner käken och kollar bort från mig. Vi stod tysta ett tag, jag väntade på att han skulle säga någonting, men han stod tyst och kollade bort från mig.
"Prata med mig! Kan du kolla på mig, allt vi har gjort betyder det ingenting för dig?" Mina ögon vattnas av tårar och jag spänner hela min kropp för att inte bryta ihop.
"Nathan, jag vill inte att du går. Jag vill att du stannar här, med mig." Jag tog en paus och tog ett djupt andetag. Jag försökte få ögonkontakt med honom men han undvek min blick. Jag lägger mina händer på hans kinder och tvingar honom kolla in i mina ögon. Hans ögon är blanka och hans ansikte är sönderslaget, på grund av mig.
"Jag kan inte hjälpa det, men jag är kär i dig. För varje dag som går blir jag mer och mer kär i dig, och jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte att du går Nathan, snälla gör inte såhär mot mig. Det finns ingen som du. Med dig, känner jag mig levande igen, som att alla saknade bitar i mitt huvud faller på plats. Personen jag blir med dig Nathan, är min favoritdel av mig så snälla låt inte den delen dö också." Säger jag med en hes och desperat röst. Jag släpper mina händer från hans kinder. Vi stod tysta ett tag sedan kollar han tillslut upp på mig igen. Regnet öser ner på oss, men just nu är det bara han och jag, inget annat spelar roll.
"Varför? Varför gör du såhär, du vet att jag inte blir kär Madison, jag stannar inte kvar. Jag stannar aldrig kvar och speciellt inte hos dig!" Jag stod förstummat och kollade upp på honom. Han spänner käken och drar en hand genom det blöta håret.
"Det är inte sant." Viskade jag med gråten i halsen. Han kollar ner på mig.
"Det är sant Madison, släpp det och gå vidare!" Skriker han tillbaka.
"Det är inte sant!" Skriker jag till honom. Det var som om alla känslorna kom på en och samma gång. Jag la mina händer på hans bröst och puttade till honom lätt, all min energi var som bortspolad.
"Madison, sluta." Mumlade han.
"Dra åt helvete, hur kunde du?!" Skrek jag till honom och började springa tillbaka mot huset.

När jag kom in stängdes jag ytterdörren bakom mig. Jag lutar mig mot ytterdörren och sjunker ner på golvet och lägger mitt ansikte i mina händer. Varför gråter jag ens? Jag har blivit lurad, vad tänkte jag på egentligen? Klart att skolan bad Boy inte är kär i mig. Jag är bara, jag. Men det gör ont, mitt hjärta har gått i tusentals bitar. Men jag orkar inte vara ledsen mer.
Jag la mig ner på golvet och grät mig själv till sömns.

Det var måndag, vilket betyder skola. Det sista jag ville egentligen vara att gå till skolan och tvingas se Nathan. Vi var aldrig ihop, men jag skulle ljuga om jag sa att han inte krossade mitt hjärta.
Jag klev upp ur min säng och gick in till min garderob. Jag tog ett par vanliga svarta jeans och en grå, stickad polotröja. Jag satte upp håret i en slarvig tofs och sminkade mig lätt, för att dölja de mörka ringarna och dämpa mina rödsprängda ögon. När jag var klar var jag tvungen att skynda mig till bussen, den skulle gå om bara några minuter. Jag rycker åt mig min väska och springer ner till hallen. Jag tar på mig mina skor och jacka och utan att säga något springer jag ut och mot bussen.

Jag hinner precis på bussen, jag sätter mig ner och försöker få kontroll över andan. Jag stoppade in mina hörlurar i öronen och slog på en låt och försökte sedan slappna av. När jag kom fram till skolan gick jag fram till mitt skåp och la in mina saker. Emma och Sam kom fram till mig och gav mig en varsin stor kram.
"Killar är skit." Sa Emma uppmuntrande, jag log ett svagt leende.
"Vi skaffar ett kattpensionat." Föreslog Sam och vi alla bröt ut i skratt. Jag är så himla glad att jag har Emma och Sam, de fick mig alltid på bättre humör och fick mig alltid att tänka om. I början av våran vänskap stängde jag in mig själv, jag hade svårt att prata om mitt liv och personliga saker, men jag insåg snabbt att jag kunde lita på dem.