IRRESISTIBLE

Del 21

~Madisons perspektiv~

Jag stod chockat och kollade på Nathan, hans ord upprepade sig i mitt huvud, om och om igen. Jag vart helt stum.
"Jag... Jag..." stammade jag fram men jag kan inte längre prata, jag mötte hans blick. Nathan går fram till mig, han tog tag runt min midja och drog mig närmare honom, han kollade in i mina ögon, hans blick vandrade ner på mina läppar samtidigt som han bet sig i läppen. Han kollade upp på mina ögon igen. Han lutade sig långsamt fram till mig. Mitt hjärta slog fort och blodet pumpade inom mig.
"Jag tror inte längre, jag vet att jag är helt hopplöst kär i dig." Säger han och kysser mig sedan. Om han bara kunde förstå hur mycket jag saknat hans läppar.
Kyssen varade i några sekunder, men det kändes en evighet. Men när han lämnade mina läppar kändes det inte som att en evighet räckte. Han kollade ner på mig och jag in i hans mörka ögon. Doften av han fick mig att rysa, hur mycket kan man älska en människa egentligen?
"Jag är ledsen för allt som har hänt... Om jag bara..." började Nathan och jag tystade honom genom att kyssa honom igen. Han tryckte mig närmare honom och jag höll mina armar om honom. Han avslutade kyssen och släppte mig. Han spände käken och kollade ner på marken en stund, sedan kollade han upp på mig.
"Vad händer med Stefan?" Jag suckade och backade bort mot trädräcket och lutade mig mot den, jag drog en hand genom håret.
"Älskar du honom?" Frågade Nathan med en låg röst. Jag skakade på huvudet och kollade bort mot vägen.
Han kom närmare mig och ställde sig framför mig. Han la två fingrar under min haka, jag kollade upp på honom. Han drog en hårslinga bakom mitt öra. Jag tog hans hand i min och kollade ner på den.
"Du vet, det är bara dig jag har tänkt på..." Jag kollade upp på honom.
"Jag älskade aldrig honom , vi är helt två olika personer. På ett dåligt sätt. Han fick mig aldrig att skratta som du fick mig att göra, han fick mig aldrig att le dumt för mig själv som du fick mig att göra. Han fick mig aldrig att känna mig trygg, som du gjorde." Jag svalde hårt och ställde mig upp framför honom. Jag ställde mig så nära honom att vi andas samma luft. Jag log ett svagt leende.
"Jag tror ingenting längre, jag vet att jag är hopplöst kär i dig också." Ett leende sprider sig på hans läppar och jag är tvungen att ställa mig på tå för att nå upp till hans läppar.  Vi båda ler under kyssen, jag har saknat honom. Jag har saknat honom som fan. Jag har saknat hela han, hans läppar, hans leende, hans kropp mot min. Det känns som att hela jag brinner inombords och fjärilarna i magen väcks till liv och flyger som aldrig förr.

Nathan avslutade kyssen men släppte inte greppet om mig, han såg ner på mig med ett svagt leende.
"Jag hade helst velat vara med dig hela natten, men jag tror det är bäst att du sover på saken och tänker över vad som hänt. Dessutom så kanske din mamma vill ta ett snack med dig." Han ler ett snett leende och nickar lätt mot köksfönstret. Jag vänder mig om och ser att mamma kikar fram bakom gardinerna, hon duckar så fort jag fått syn på henne. Jag skrattade lågt och vände mig om mot Nathan igen.
"Det tror jag också." Han kysste mig och släppte sitt grepp om mig och började gå ner för bron men jag hinner ta tag i hans hand, han vänder sig om och jag pressar mina läppar mot honom.
"Ses vi imorgon?" Frågade jag utan att släppa hans hand. Nathan log sitt sneda, retsamt leende.
"Vi ses, imorgon. Prinsessan." Han tar min hand och kysser den. Jag biter mig hårt i läppen för att inte göra ett ljud. Damn vad jag har saknat det smeknamnet. Han släpper min hand och går. Jag står kvar tills jag inte längre kan se honom.

Drömmer jag? Jag nöp mig själv hårt i armen.
"Aj, fan." Mumlade jag. Nej, jag drömmer inte. Jag gick in igen, jag stängde dörren bakom mig och stod drömmande, lutad mot dörren när mamma kommer in i hallen med armarna i kors och höjda ögonbryn.
"Så..?" Hon kollade frågande på mig. Jag log dumt och drömmande.
"Så, det finns en kille..." Började jag och kollade upp på mamma och log dumt.
"Och jag bara älskar allt med honom, hur han skrattar, och får mig att le. Och hur han pratar ger mig fjärilar i magen, och allt med honom gör mig glad."
"Så, jag antar att det kanske är drömprinsen då?" Jag ryckte på axlarna.
"Gå och lägg dig nu, du har nog mycket att fundera på nu." Sa hon och log varm mot mig. Jag nickade och gick fram till henne och pussade henne på kinden och började gå upp för trappan när mamma plötsligt stoppar mig.
"Men du, glöm inte bort att skydda er!" Sa hon med en liten allvarligare röst.
"Mamma! bara, nej. Jag menar, ja. Men, åh!" Mitt ansikte blir röd som en tomat och jag springer upp för trappan, jag hör hur mamma skrattar och jag skakade bara på huvudet.

Jag låg länge och vred och vände på mig i sängen men jag kunde inte sova. I mitt huvud snurrade Nathans ord, bilden när Stefan kysste tjejen. Allt jag vill är att bara glömma Stefan nu, vi är inte bra för varandra. Det bästa är att prata med honom innan jag träffar Nathan igen.

Jag hade bara fått någon timmes sömn innan jag fick nog och klev upp ur sängen. Jag klev in i duschen och duschade av kroppen, när jag var klar bytte jag om till ett par svarta jeans och grå munkjacka. Jag borstade igenom håret och satte sedan upp det till en slarvig tofs. Klockan närmare sig efter tolv så jag bestämde mig att det är lika bra att gå till Stefan och få det överstökat. Jag gick ner för trappan och ut till hallen och började knyta på mig mina skor.
"Jag går ut ett tag!" Skrek jag och drog på mig jackan.
"Okej!" Ropade mamma och pappa tillbaka.

Jag hade bara varit hos Stefan två gånger förut, han tyckte inte om att vara hemma hos sig. Varför vet jag inte, jag frågade aldrig. Jag stod utanför hans dörr. Jag tvekade, jag har aldrig "gjort slut" förut. Jag tog ett djupt andetag och knacka sedan på. Under de sekunderna  jag väntade hann jag tänka på hundra olika tankar kändes det som.

Efter några sekunder öppnades dörren och framför mig stod en nyvaken Stefan. Han bara ett par gråa mjukisbyxor och hans hår stod åt alla hår.
"Kan vi prata?" Sa jag med en låg röst. Utan att säga någonting nickade han och lät mig komma in. Jag följde efter honom till hans rum där vi sedan satte oss i hans säng. Jag började pilla med mina fingrar och skaka med benen.
"Det som hände igår..." började han och vände sig sedan mot mig.
"Jag är så ledsen, det var inte meningen. Jag var full." Jag granskade honom när han pratade, han såg inte så allvarlig ut som jag hade hoppats på, jag undvek hans blick.
"Jag tror att jag vill göra slut." Jag svalde hårt och undvek fortfarande hans blick.
"Va?" Mumlade han. Jag nickade.
"Jag tror att det bästa är att vi gör slut."
"Skämtar du med mig?" Jag skakade på huvudet och kollade försiktigt upp på honom. Han suckade och drog en hand genom håret.
"Alltså, det hände en gång bara." Muttrade han.
"Det är inte bara det, jag tror inte att vi ska vara tillsammans."
"Visst."

Vi satt i tystnad. Det enda som bröt tystnaden var tickandet från hans klocka. Jag reste mig upp och gick fram till hans dörr. Jag vände mig om och Stefan satt med blicken fäst på mig. Jag svalde hårt.
"Vi ses." Han mumlade någonting men jag hörde inte vad. Jag stod en stund och kollade på honom, gjorde jag verkligen rätt val? Jag kom på mig själv med vad jag tänkte och skakade av tankarna. Klart jag gör rätt val.

Utan att säga någonting mer vände jag mig om och gick. Ute blåser det kalla vindar, det började bli kallare ute. Jag stängde min jacka och la händerna i fickan och gick mot Nathansh hus.

När jag kom fram knackade jag försiktigt på, det tog några sekunder innan jag kunde höra fotsteg närma sig dörren.
Dörren öppnades och där stod en kvinna, hon var runt 40 årsåldern, brunt hår som var uppsatt i en knut. Hon log ett varmt leende, samma leende som Nathan och hade en frågande blick.
"Kan jag hjälpa dig?" Jag tappade andan för några sekunder, jag var inte beredd på en presentation.
"Hm, ja. Jag heter Madison, är Nathan hemma?"
"Ja han är uppe på sitt rum, han sover nog fortfarande, kom in du" Jag log och nickade och gick in. Jag tog av mig mina skor och jacka och gav hans mamma ett sista leende innan jag gick upp för trappan.

Jag öppnade försiktigt och långsamt hans dörr, jag såg han ligga i sängen. Jag klev in och lika långsamt och försiktigt stängde jag dörren, jag ville inte väcka honom.
Jag smög fram till hans säng och såg ner på honom. Han låg på sidan och Han andades tungt och långsamt. Jag log för mig själv och så försiktigt jag kunde la jag mig bredvid honom. Han sov tungt och märkte inte av mig, jag försökte hålla mig för skratt. Jag kröp närmare honom, så nära att våra näsor nuddades.

Jag låg en stund och kollade på honom. Jag granskade hans ansikte och lyssnade på hans lugna andetag. Jag rörde försiktigt med fingertopparna på hans ärr på hans haka. Hans ögon började sakta öppnas och spärrades sedan upp när han såg mig, han ryckte till.
"Fan vad du skrämde mig!" Jag fnittrade. Hans morgon röst var mörk och rosslig, det fick mig att rysa.
"Hoppsan." Han log ett retsamt leende och la sedan en arm runt mig och tryckte mig närmare och pussade mig på munnen. Jag kunde känna Värmen från hans hud och hans lugna hjärtslag mot min kropp. Han slöt ögonen och jag började leka med hans hår.
"Vad vill du göra idag?" Han öppnade ögonen.
"Kan vi inte bara ligga här?" Jag log och nickade.
"Men det blir inge mysigt om du ska ha alla dom där kläderna på dig." Säger han och hastigt sätter han sig gränsle över mig och började kittla mig, jag skrattade högt och försökte putta bort hans händer.
"Nathan. Sluta. Sluta." Sa jag samtidigt som jag kippade efter luft och samtidigt skrattade. Ett brett leende växte på hans läppar.