Del 2

176 3 0
ni liselotteahlgr2
ni liselotteahlgr2
                                    
                                              På kvällen hade jag knappt kunnat somna. Jag somnade sent. Mamma hade inte ens sagt god natt till mig, men vem behövde det när jag hade så fina vänner? Det ända var att jag inte träffade dom så ofta som jag ville.
                          Min kudde var alldeles full med svart mascara när jag denna morgonen vaknade. Håret var slarvigt uppsatt i en knut och min onepiece som jag hade på mig, hade snurrat sig ett halvt varv. Var det ens värt att stiga upp en sånhär morgon, nä, jag tror inte det.
                          Rummet fylldes av tystnad och jag blickade ut över mitt rum. Kläder och massor av andra grejor låg utspridda över hela golvet. Jag suckade och la mig tillrätta igen i sängen. Nej, det här var inte mitt hem. Hur fan kunde dom tro något så patetiskt. Jag var endast i livet för att dom ville det och inte jag.
                          Magen kurrade till. Jag visste att jag var hungrig, men känslan av att vara tvungen att stoppa i sig nått, var inte nådig. Nej, jag skulle inte cava.
                          Min mobil pep till. ''Hej vännen, hoppas du mår bra idag. Kram.'' Jag log och skrev en smiley tillbaka. Även om jag inte var glad så var fejksmileysar det som jag var bäst på.
                          Jag kravlade mig upp ur sängen och gick ned till köket. Fan. Ingenting att äta till frukost. En stor våg av depression föll över mig. Usch. Varför är jag här ens? Dom vill ju inte ens ha mig här när dom ens inte kan köpa frukost...
                          Jag smällde igen kylen och gick upp igen för trappan. Återigen suckade jag när jag entrade mitt rum. Jag gick och la mig igen.
                          Ungefär 3 timmar senare
                          Dörren till mitt rum öppnas drastiskt, ja, det är i alla fall vad jag upplever det som. ''MEN VAFAN, LIGGER DU OCH SOVER FORTFARANDE? DET FINNS JU DISK OCH TVÄTT ATT FIXA!'' Mammas gälla skrik skär i mina öron. Jag känner hur tårarna åter igen letar sig fram bakom mina ögon. Då brister det. ''FÖRLÅT FÖR ATT JAG FINNS DÅ, FÖRLÅT FÖR ATT JAG ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG. FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE MÅR BRA OCH INTE KAN GÖRA NÅGOT JÄVLA RÄTT!''
                          Mamma tystnar. Hennes ögon ser ledsna ut, såklart, varför skulle hon inte vara det? Jag har ju förstört hela hennes liv.
                          ''Du får åka till pappa.'' Och efter att hon sagt det, lämnar hon mitt rum och smäller igen dörren. Där står jag, ensam och övergiven.