Han räddade mig [En Oscar Enestad novell]

Del 1

''Nej, men för fan mamma låt mig va'!'' Skrek jag ljudligt. Morgonen hade varit rejält kaotisk och mamma hade inte fattat någonting när jag sa att jag inte ville att hon skulle röra vid mig. Ingenting var som förr. Hur fan kunde det bli såhär? Mamma var förlovad med en man som jag absolut inte gillade och mamma verkade nu börja bli exakt som honom. Lika dum i huvudet och stressig.

Jag stirrade ut genom fönstret. Det regnade ute och jag skulle ändå vara hemma hela dagen men ändå så störde det mig på nått sätt men jag vet inte varför. ''Jag vill bara få en kram..'' Jag kände hur tårarna började bränna och komma fram i ögonen på mig. Jag bet mig hårt i läppen för att hålla tillbaka dom men det gick inte. Tår efter tår föll och snart hade jag fått nog.

Jag sprang in på toan och famlade i skåpen. Mammas astmatabletter. Det borde funka. Ingen vill ju ha mig i alla fall. ''Gumman, är du färdig snart, jag skulle behöva komma in där.'' Oh shit! Tänkte jag och satte genast tyst och stilla tillbaka burken i skåpet, drog ner tröjärmarna på båda armarna och öppnade dörren och gick ut. ''Jag ska iväg så du får vara hemma, och hitta inte på något dumt nu.'' Mamma gav mig en varnande blick.

Jag nickade tyst. ''Jag ska inte.'' Sen vände jag om in till den plats där jag trivdes som allra bäst, mitt rum.

Jag öppnade upp min knappmobil och gick in på twitter. Ja, knappmobil. Jag ska förklara. Eftersom att jag tidigare hade haft incidenter på grund av min iphone, hade jag bestämt mig för att aldrig mer använda den. Det var som en drog, jag kunde inte vara utan den alls.

Jag såg att Oscar hade tweetat. Jag skrev en såndär, för mig, vanlig tweet om att jag älskade honom och suckade sedan. Han är den enda som får mig att må bra. Jag drog sakta upp mina ärmar. Ärr. Nya ärr. Fan, jag skulle ju klara mig till efter foooexperience! Jag svor för mig själv.

Kunde inte det komma närmare. Åh, jag ville bara krama om honom. Oscar. Min Oscar.