Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 11 Like a Prayer

Charlotte POV

Plötsligt var det män överallt. Röken ifrån eldar som slickade sig uppför träden gjorde det svårt att andas. Rädslan jag känner är paralyserande och i chock ser jag man efter man falla död ned till marken. Det är först när "Johnny" griper tag i min arm och skriker åt mig att följa med honom som jag reagerar.

Han tar mig in i skogen. Vi springer och jag känner kvistar och grenar som slår mig i ansiktet. Stenar och stockar slår emot mina ben och det tar inte lång stund innan jag är helt mörbultad. Det enda jag ser i mörkret är Johnnys silhuett där han springer framför mig. En och en annan gång kastar han en blick bakåt mot mig, förmodligen för att se om jag fortfarande är bakom honom.

En kort stund senare når vi en sjö. I den kalla luften ligger sjön spegelblank och klar. Månen speglas i dess klara yta och jag faller snabbt på knä för att kunna tvätta av mig den värsta smutsen. Bakom mig hör jag hans flämtande andetag.

- Vad var det som hände? Frågar jag och reser mig upp.

Johnny lutar sig mot ett träd och suckar tungt innan han svarar.

- Det var Robin. Jag skickade en uggla till honom innan vi tog dig och berättade vad vi skulle göra och med vem. Tuck måste ha berättat för honom vart vi var.

Jag stirrar på honom i oförstånd. Vem är Robin och varför är alla ute efter mig helt plötsligt? Det är Ellie som är speciell, hon som har krafterna. Nog är jag både stark, snygg och i eget tycke funktionell men i den här världen verkar Ellie vara den som alla borde vilja komma åt.

- Vem är Robin och varför är alla efter mig?

Han svarar inte på en gång utan lutar sig bakåt och dricker ut en plunta som tidigare suttit fast i hans bälte. Långsamt sänker han armen och räcker mig pluntan. I tron att det är vatten sveper jag innehållet och under för sent att det inte är vatten jag dricker. Det är sprit. Spottande och fräsande hostar jag upp allt igen. Munnen bränner av den starka drycken och jag hör Johnny skratta.

- Men svara på den dumma frågan då, fräser jag mellan hostningarna

- Jag skulle faktiskt precis till att svara innan du började hosta. Du ser fullständigt tokig ut, skrattar han.

- Men, fortsätter han när skrattet har lagt sig, jag fick bara veta att en flicka skulle rövas bort från Camelot. Jag har ingen aning om vem du är men Robin och gänget arbetar stenhårt mot Morgana och vi har gjort det under en ganska lång tid. Om Morgana var ute efter dig betyder det att vi behöver dig först. Vilket leder oss till nutiden.

- Ok, svarar jag och sätter mig ned.

- Vad nu då, frågar han, blev du sur eller?

- Nej, svarar jag kort, jag är inte sur.

- Vi har kanske inte jätte många kvinnor i våra liv just nu men nog vet jag när en kvinna är sur allt.

Rösten kom innefrån skogen och mitt huvud vände sig snabbt mot det. Flera män kan jag urskilja står i skuggorna och betraktar oss. Jag vänder huvudet mot Johnny för att se hans reaktion men till min förvåning står han bara lugnt tillbaka lutar mot trädet. Inväntande männens framfart. Jag reser mig upp och borstar av mig det mesta av smutsen. Fler och fler män träder fram i ljuset från månen och de är många fler än jag först trott. En liten man i brun huva går fram till mig. Han är tjock och han flinar stort. En lätt irritation stiger inuti mig när jag ser hans flin. Det sista jag vill är att någon kort liten snubbe med korvfigrar skrattar åt mig.

Han stannar framför mig och granska mig noga.

- Tåga verkar hon ha, säger han och flinar ännu större, och hon är vän med den utvalda. Men mer än så är hon inte.