Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 24 In the middle

Ellies POV

Jag vaknar till med ett ryck. Eller är jag verkligen vaken?Har ni någonsin stått i ett fullständigt svart rum? Där inget ljus kan bryta igenom och ingenting går att se? Där allt låter mycket högre när du rör dig för att all din fokus just nu ligger på hörseln istället för på synen. Det är obehagligt när man inser hur mycket man egentligen använder ögonen och det är skrämmande att inse att du inte har en aning om hur du ska klara dig utan dem.

Det är i detta ändlösa mörker jag nu står. I vad som låter som ett stort tomt rum då alla mina rörelser ekar mellan väggarna.

Vart är jag?

Vad hände?

Jag minns Arthur. Jag minns hur drakens eld väldigt snart skulle sluka honom och jag minns paniken. Den kallavettiga känslan i kroppen med skenande tankar och uppspärrad blick. Jag minns att jag måste göra något och jag minns att jag gjorde det enda jag kunde göra för att skydda honom. Smärtan, som om tusen knivar slogs ned i mig om och om igen kommer jag aldrig att kunna glömma. Inte heller den bittra lukten av bränt kött och hår. Hur elden slickade min hud innan allting blev svart.

Jag ryser till av minnena. I mörkret kan jag inte se hur jag ser ut och jag har ännu inte samlat modet att känna efter om jag har något går kvar. Men lukten av bränt kött känner jag inte. Inte heller smärta efter de otaliga sår som jag måste ha. Långsamt börjar jag stryka mig över benen, inga sår och inga ärr. Magen... Likadant. Med skakande händer lyfter jag armarna och känner på huvudet. Håret sitter kvar.

Hur är det möjligt?

Elden borde ha märkt mig!

Elden borde ha tagit allt ifrån mig men ändå så känns det som om jag är hel.

Jag reser mig upp på skakiga ben. Jag måste härifrån! Men vart ska jag gå? Jag vet inte ens vart jag är.

Du har magi, dummer. Säger en röst i huvudet på mig. Använd den!

Med framsträckt arm väntar jag. Men ingenting händer. Elden som annars brukar brinna i ett runt klot i min hand, syns inte, känns inte.

Vad fan är det som händer!

Ena stunden kan jag kommunicera med skogen och höra deras röster för att nu stå ensam i ett kolsvart rum utan magi. Det är någonting som sannerligen inte står rätt till här.

Då ser jag det. Ett ljusglimt långt borta och utan att tänka på det går jag emot det.

Varje steg för mig närmare ljuset, men ljuset verkar närma sig i en högre hastighet. Av ren reflex blundar jag när ljuset slår emot mig. Långsamt öppnar jag ögonen och det tar en stund för dem att vänja sig. Vita moln svävar tyngdlöst omkring mig i ett vitskimrande ljus. När jag ser ned på mig själv så ser jag en lång vit glittrande klänning.

Vart fan är jag?

Vad är det som händer?

Jag ser mig omkring, tacksam för ljuset, men jag ser lika lite nu som jag gjorde i mörkret. De vita molnen omringar mig, som en dimma och en lätt panik börjar byggas upp inom mig.

Jag testar ett steg och molnet viker undan. Jag tar ännu ett och ännu fler moln viker undan. Men för varje steg jag tar så fylls utrymmet jag precis stod i upp av molnen.

-Det är inte många som kommer hit som hanterar situationen lika kontrollerat som du.

En klar kvinnostämma hörs bakom mig och rent instinktivt vänder jag mig om. En kvinna, helt klädd i vitt med sitt vita hår löst hängande över axlarna, står och ser på mig med ett litet leende. Hennes blå ögon ser ut som himlen en kall vintermorgon och hon står som en drottning.