Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 25 This is not the end.

Med en duns landar jag i gräset. Ryggen och rumpan gör ont men inte så ont att jag inte kan sätta mig upp. Förvirrat ser jag mig omkring. Jag har på mig kläderna som jag hade dagen vi åkte till Camelot och med en snabb checkning i fickan hittar jag min telefon. Jag ligger i gräset i utkanten av Stone Hedge och solen är påväg att gå upp. På stela ben reser jag mig och går bort till vårt läger. Rädslan att de inte ska vara där är nästan mer än jag kan bära trots det kämpar jag mig dit. 

Och alla ligger där. Jess ligger nästan ovanpå Tom, Eric och Jack sitter rygg mot rygg och Charlotte har krupit ihop till en boll i sömnen. Till och med May och Ben ligger här. Lyckligt springer jag fram och skakar liv i Charlotte. 

Hon knuffar undan min arm och muttrar någonting om fem minuter till men jag ger mig inte.

-Charlotte, kom igen Charlotte. Vakna!!!

Hon sätter sig upp med ett ryck. Man kan fortfarande se sömen in hennes ögon och under en kort sekund ser jag hur hon orienterar sig. Det är då det slår henne, med full kraft.

-Ellie, viskar hon fram, du lever.

Jag skrattar och kramar om henne. Jag lever inte bara, vi är hemma igen. Inge mer magi, inga fler faror. Vi är trygga och hemma. Precis som om ingenting har hänt.

All tumult väcker de andra och med ett glädje tjut lyfter Eric upp mig ifrån marken och svänger runt mig som om jag inte vägde mer än ett par gram.

-Eric, skrattar jag, sätt ner mig. 

-Okej, ler han och kramar om mig hårt, men jag släpper dig aldrig ur min syn igen. 

-Ja Ellie, du kan verkligen konsten att skrämma slag på folk, säger Jess med en suck. Du får sluta med det!

-Jag kan inte lova något.

Och precis då, omgiven av mina vänner, känner jag samma rus av lycka som jag kände den där natten innan allt började. En känsla som jag aldrig trodde att jag skulle få känna igen men nu står dom här. 

-Vad var det som hände egentligen? 

Det är Tom som frågar och jag hade egentligen väntat mig just de frågan. Trots det vet jag inte vad jag ska säga. Allting gick så fort fast ändå långsamt. Borde jag berätta om limbo? 

Hur mycket borde jag berätta? Jag ser på var och en av deras ansikten och de tyngs redan tillräckligt av allt som har hänt. 

-Jag vet inte, svarar jag. det sista jag minns är röken och smärta. Sedan svart innan jag vakande upp här. vet ni vad som hände?

Alla skakar på huvudet.

-Vi såg dig bli uppbränd sedan dödade Arthur May och Ben. Efter det löstes vi typ upp i luften och vaknade upp här. Skit skumt. 

Jacks röst tycks för mig starkare än de andras och jag inse snabbt att mycket har ändrats sedan vi sist stod här. Jag önskar innerligt att jag på något sätt kan förmedla en ursäkt till honom eller till och med en förklaring men inga ord eller gester tycks tillräcklig. Men han misstolkar mig, misstolkar mina signaler. Istället för att stå tyst och ta emot min ursäkt går han fram till mig och utan att be om lov kysser han mig. 

Jag stelnar till. Bilden av Arthur fladdrar till innanför mina ögonlock. Hans röst ringer fortfarande i mina öron men jag kommer aldrig att få se honom igen. Han var aldrig min att ha. Så jag kysser jack tillbaka, med all den passion som jag kan uppbåda. Men jag skäms inombords. Jag skäms för att Jack nu tror någonting om oss. 

-Ska ni stå där eller kan ni vara lite tysta. Några av oss försöker faktiskt sova här.

Ben röst skär igenom allt som en skarp kniv. Jack släpper mig hastigt och knuffar in mig bakom honom. Det är sött, verkligen, som om han på riktigt skulle kunna försvara mig mot dem.