Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 17 A walk down memory lane

Ellie POV

Ibland är det svårt att verkligen förstå en annan persons lidande. Det är inte förrän du själv står framför helvetetes portar som du kommer till insikt vad det verkligen betyder att lida eller känna smärta. Ingenting som jag har varit igenom under mina 23 år på denna planet har gjort mig så illa som att se mina vänner dö framför ögonen på mig. Deras tomma ögon, blekvita hud och livlösa kroppar kommer att hemsöka mitt inre för resten av mitt liv.

Jag ligger på rygg i denna kupol som är mitt eget fängelse. Dagarna har gått utan att jag har kunnat räkna dem. Men vem bryr sig egentligen om hur många dagar jag har varit här inne? Det är inte direkt som om jag har mycket att leva för längre.

Rummet är mörkt och jag ser inte mycket men jag kan inte sova. Varenda gång jag sluter ögonen hemsökts jag av deras tomma blickar och hårda ord. Fram tills nu har jag inte kunnat bestämma mig för vad som var värst, att se dem dö eller veta att jag är anledningen till deras bortgång. Jag kan fortfarande höra deras röster skrika mitt namn eka mellan väggarna. Det ekot kommer jag nog aldrig ifrån hur mycket jag än skulle önska. Förrädiska tårar rinner sakta från mina ögon men jag gör ingenting för att torka bort dem. Istället blinkar jag bara och försöker att tänka på annat. Jag försöker tänka på lyckliga minnen som jag har med dem, minnen som annars lätt skulle bli bortglömda.

I huvudet ser jag halloween festen hemma hos Charlottes mamma som vi hade för flera år sen. Jag ler när jag tänker på det för ingen av oss var utklädda den gången och jag minns inte varför, det enda jag minns var att en av oss (jag tror att det var Erik) var utklädd till Dracula medans alla andra bar normala kläder. Vi tog tur att använd hans mantel och låsas vara häxor eller Dracula vi med. Vi skrattade så mycket den kvällen men höjdpunkten var nog när vi skulle gå ned på centrum för att gå till någon bar.

-Vart är James, säger Charlotte samtidigt som hon gör sitt bästa för att stå rakt upp.

-Han och John gick före, svarar jag medans jag försöker knyta ihop mantel runt halsen på mig själv.

-Det är så typiskt dom, säger hon och svär lågt för sig själv.

-Vad är det som händer, undrar Jess. Hon har precis varit inne på toaletten eftersom ingen av oss faktiskt vet när vi kommer att få gå på toa igen då det är en bit att gå och vi har drukit en heldel.

-John och James har gått före, svarar jag Jess innan jag vänder mig till Charlotte med en öppnad flaska Champagne i handen, vad ska vi göra med den här?

Hon stirrar kort på den innan hon skakar lätt på huvudet och svarar;

-Jag vet, vänta här!

Hon försvinner uppför trappen samtidigt som Tom, Erik och Jack och Jacks blonda flickvän vars namn jag glömt bort kommer nedför den.

-Ska vi gå, undrar Jack och lutar sig mot väggen med flickvännen vid sin sida.

-Så fort Charlotte kommer ner igen, svarar jag, men ni kan ju klä på er så länge och vänta utanför.

Alla gör som jag säger och ett mindre kaos utbryter när alla försöker hitta sina skor och sin jacka. Men en kort stund senare är alla ute genom dörren och det är bara jag och Charlotte kvar i hallen.

-Här, säger hon och skattar, jag hittade inget annat.

I sin hand håller hon en Team sportia vattenflaska och hon vill att jag fyller den med champagnen. Jag skrattar och gör som hon säger. Vi skrattar så att vi nästan kisar på oss för bara tanken på att ha sprit i en tärnings vattenflaska tycks för oss så komisk att vi inte kan sluta.