Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 21 Hard Choices

Ellies POV

 Lättnad! Det finns inget annat mer passande ord än det. Jess och Charlotte skulle ge mig en örfil om se kunde höra mina tankar just nu. För dem, skulle detta ögonblick inte kunnat beskrivas som annat än lyckligt. Men jag tror inte på lycka, av ganska rimliga orsaker, men jag tror på lättnad, glädje, hopp, ja alla känslor som är starkt kopplade till lycka. Men just nu känner jag lättnad. Som om en tung sten lyfts från mina skuldror. Jag är tillbaka där jag hör hemma.

- Men Ellie, du måste berätta, säger Tom och ler stort mot mig, hur hände allt detta? Hur lyckades du fly från Morgana?

- Ehm... Är allt jag får fram. Samtalsämnet är inte oväntat men jag känner en stark ovilja att berätta att de dog framför mina ögon och att Morgana släppte ut mig. Jag är inte ens säker på varför hon släppte ut mig. Men istället för att grubbla berättar jag allt. Från att jag trodde att de var döda till Lucky. Jag ser deras ansikten gå från terror till stillsam förvirring under de närmaste minutrarna men tack och lov är det ingen som avbryter mig.

- Jag förstår inte, säger Eric när jag avslutat min berättelse, hur kunde hon göra en sådan omvändning?

- Jag vet inte, svarar jag och ryker på axlarna, hon visade mig vägen till Oraklet, gav mig Lucky och lät mig gå.

- Hm, mycket märkligt, fortsätter Eric, hon kanske har något dolt motiv bakom detta. En pusselbit som vi ännu inte ser.

- Det är möjligt, säger jag och suckar, men hon verkade så uppriktig när hon släppte mig. Som om hon verkligen ångrade sig och det gör mig förvirrad.

Jag ser blickarna som de alla utbyter med varandra. Med rynkad panna inser jag att de vet något som inte jag vet.

Jag ser Jack titta på Merlin med frågande ögon och Merlin ser mest bara skyldig ut. De döljer någonting, viskar en röst i mitt huvud och rösten har rätt. Det är tydligt att de döljer något, frågan är bara vad?!

- Ut med det, säger jag bestämt.

- Vadå, svarar Charlotte och ser skyldig ut, ut med vad?

- Vad det än är ni inte berättar för mig!

Ännu en gång utbyter de blickar med varann och jag känner en välbekant ilska som sakta stiger inombords.

- Nå?!!!

- Ellie, börjar Merlin besvärat, det är mycket riktigt så att jag har någonting att berätta för dig.

Jag nickar ilsket åt honom att fortsätta. Sedan får jag hela historien. Från tidernas begynnelse och fram tills barnet föddes. Samma historia som mina vänner säkert redan hade hört.

- Jag förstår inte, säger jag och skakar på huvudet, vad är det som är så speciellt med den historien?

Merlin ler svagt innan han svarar.

- Mörkeralven är Morgana och jag var hennes älskare.

I chock stirrar jag på honom. Merlin och Morgana. Lägg av!!! Aldrig i livet att det är så! Eller?!

-På riktigt? Du och Morgana? Morgana och du? Och ett barn?

Han nickar.

- Men vad har det med era konspiratoriska blickar att göra?

- Jo, svarar han och suckar tungt, du, Ellie,  är vår dotter.

********************************************************************************************************

Jag sprang därifrån! Så snabbt mina ben kunde bära mig. Chocken sitter i mig som ett skarpt knivblad och den dunkande smärtan vill inte ge med sig. Snår, buskar och stenar river mina ben när jag springer, skogen försvinner framför mina ögon. Vad i helvete?! Kan det verkligen vara så? Min familj då? Vad kommer att hända nu?