Just a kiss?

Kap 12

Jag satt och fingrade på den vita väskan som jag dumpat på stolen bredvid mig.

Varje sekund fick jag kämpa emot tårarna som hotade att falla.

Avskedet med Luke var svårare än något avsked jag någonsin gjort.

Luke min ängel...tänk om han inte finns kvar när jag kommer tillbaka.

Mycket kan hända på ett halv år....

Jag sköt bort tanken....han lovade och jag får helt enkelt tro han.

''Hej'' sa en röst alldeles intill mig, jag ryckte till och vände mig skräckslaget mot det hållet rösten kom ifrån.

En kille i ca 18 års åldern mötte min blick, han var snygg men inte ens nära till Luke. Men jag kände igen han på något sätt, men jag kunde i inte sätt fingret på varför...

Han sträckte ut handen, tveksamt tog jag den.

''Erik'' presenterade han sig

''Sopie'' svarade jag och skakade hans hand innan jag hastigt släppte den.

Han kollade lite konstigt på mig.

''Sopie Wayne'' brast han han ut.

''Ja, hur visste du det'' sa jag väääldigt undrande.

''Hallå minns du inte mig...Erik Allen...vi gick på grundskolan tillsammans, du var min första kyss....har du glömt det'' sa han roat och slog ut armarna.

Plötsligt kom jag exakt på vem han var.

''Erik, HEJ'' utbrast jag och kramade han snabbt, jag drog mig ur kramen och studerade han, han hade verkligen förändras, sist jag såg han var han lite mer åt 'nörd' hållet.

Nu såg han ut som en värsta badboy..

''Jävlar vad du har förändras!'' sa jag.

''Hahah, desamma, du låter håret växa nu?''

''Ja, tycker jag passade bättre i det''

(När jag var yngre tyckte jag bara att långt hår var helt meningslöst...ingen aning hur jag tänkte då...men aja)

''Hur länge sen var det egentligen, tre år?'' fråga han.

''Nopp, två år'' svarade jag leendes.

Han nickade och kollade på mig.

Jag kan verkligen inte fatta att vi inte har träffat han på två år, han var trots allt min bästa vän på grund skolan.

Men jag har en aning om att det kan ha berott på den där kyssen som hände i slutet på grundskolan. Eftersom det blev en sånär pinsam stämning efter den och vi visste inte riktigt hyr vi skulle bete oss när vi var med varandra, så vi liksom slutade prata med varan...hahahah, va nördiga vi var!!

''Så, har du hittat någon speciell ännu'' frågade han tillslut. De orden fick mitt hjärta att brista igen...kunde han inte bara skippat det samtals ämne!

''Mm'' sa jag dystert och kollade bort från han. Jag hörde hur han suckade.

''Förlåt jag menade inte...om du vill prata så finns jag här...jag är fortfarande samma Erik+att jag kan slå skiten ur den killen som sårat dig, jag finns fortfarande där för dig.....även om det har gått två år.........vilket är lite ironiskt!'' Sa han medlidande.

Jag vände mig mot han och gav han

Ett svagt leende.

''Luke som han heter, har inte sårat mig, det är bara det att mamma och pappa tvingar mig att flytta med dom i ett helt jävla fucking halvår....och det sista jag vill är att förlora han, han är typ det bästa som hänt mig...mycket kan hända på ett halvår vet du och jag står bara inte ut med tanken av att förlora han'' sa jag och kunde inte hålla tårarna inne längre och brast ut i gråt.

Han omfamnade mig hårt, vilket kändes oväntat tröstande och tryggt!

Jag kramade han hårt tillbaka.

''Jag känner inte den där Luke, men om han verkligen älskade dig kommer han finnas kvar....det kan jag lova, se bara på oss. Vi har inte träffats på två år men vårar band är fortfarande inte förstört''

Jag kom på att han faktiskt hade rätt. Som han sa, vi har inte träffats på två år och fortfarande har vi kvar vårar band.

''Jag antar att du har rätt'' sa jag. Han drog sig ur kramen, men höll kvar mig i axlarna och såg mig i ögon.

''Okej?''

''Okej'' svara jag...

''Men ojj, jag måste ju fråga hur det går för dig, jag erkänner att du har gått och blivit en hottie, tjejerna måste ju vara efter dig!'' sa jag och avbröt den lilla tystnaden vi hade. Han kollade på mig och rodnade lite. ''ERIK SMITH, RODNAR DU?'' brast jag ut och skrattade lite roat åt han.

Han slog till mig lite lätt på armen.

''Meeen, neej det gör jag ju inte'' tjöt han ut och flinade lite åt mig.

''Men svara då, hittat någon''

''Nopp, kör mer på 'det som händer på festerna stannar där' om du fattar'' sa han och blinka med ena ögat och gav mig ett flin. Sex det var de han menade...Jahap, min lilla Erik har gått och blivit en badboy....besvikelse, haha.

''Inte trodd jag att min lilla nörd skulle bli en handsome badboy'' sa jag och rufsade till hans hår.

''Nöörd, va det de du sa??'' Sa han roat

''Just telling the truth'' sa jag och ryckte på axlarna. Sen brast vi bägge ut i skratt.

Tänk att Erik kom i ett sådant prefekt tillfälle. Han praktiskt taget räddade mig från att sitta här och drunkna i min sorg i flera timmar. Han var min bästa vän och jag hatar mig själv för att inte pratat med han på två år. Vi har känt varandra ändå sedan dagis och han fick och får mig alltid på bra humör. Han var/är som en bror som för mig!

''Snälla, säg att du också ska till Kalifornien'' suckade jag ut.

''Faktiskt...'' nää han måste skämta!

''....så ska jag det'' sa han och sträckte lite menande på ryggen.

'''DU SKÄMTAR'' sa jag och hoppade överlyckligt upp och kramade han hår.

Han bara skrattade. Sen kom jag på en sak.

''Men hur'' fråga jag.

''Behövde åka på någon semester...typ, sen såg jag dig och kände igen dig, men dum nog som jag är så såg jag inte det att det var du...'' Sa han roat, jag flinade brett tillbaka.

''Jag såg inte att det var du heller från början....om det får dig att må bättre'' retades jag.

''Äsch'' sa han och viftade bort samtals ämnet....och vi började prata om något annat..

*************************************

TJEEENAREN:)

HAHAHAH, fattar om ni tycker det var lite konstigt kapitel, men så får det va...typ:/ hahaha.

Vill bara säga TACK, TACK till er mina fina läsare❤️

Era röster och kommentarer betyder guld.....verkligen (något jag var tvungen att säga...because it's true!)

Aja, ILYSM👼💜👼💜👼🙌

PUSS///

Vanessa💜