Just a kiss?

Kap 11

Kap 11

Sopies pov:

Tänk hur livet bara kan förändras på en dag, från att leva i paradiset till att leva i helvetet. Ja mitt liv blev helt plötsligt ett levande helvete, kan man säga. Just bara för att man ska ha jävligt tröga föräldrar....

''NEJ!, ALDRIG I LIVET ATT JAG GÅR MED PÅ DETTA'' skriker jag ut av frustation, rakt i mammas ansikte.

''Jag vet att det är svårt för dig att förstå, men det är bara ett halv år, vi kommer tillbaka sen'' säger hon som om det skulle lugna ner mig.

''Nej, mamma jag tror verkligen inte att du fattar. Jag har världens bästa pojkvän och jag dör hellre än att förlora honom!'' hon suckar tungt och ser bedjandes på mig.

''Om han verkligen älskar dig finns han kvar om ett halvår, han kommer inte gå någon stans.''

Trots att jag tror henne så vill jag inte ta risken.

Men tydligen tänker mamma skita i vad jag tycker och när hon har bestämt sig för något...så blir det så...

''Mamma snälla...jag vill verkligen inte lämna allt, det är inte bara Luke, jag har alla mina vänner också''

''Dom finns kvar om ett halvår gumman!..egentligen behöver du inte packa nått för att vi köper nytt i Kalifornien, men om det är något speciellt du vill ha med dig så är det okej....men kom ihåg MAX en 'resväska' förstår du?''

Fan vad jag hatar henne...jag vill inte...hur ska jag klara mig utan Luke i ett halvt år???

Jag suckar tydligt och klampar upp på mitt och smäller igen dörren hårt.

Jag drar upp telefonen ur byxfickan och slår in Lukes numer.

När jag väl hör hans röst är det omöjligt att kämpa emot tårarna.

''Lukee'' snyftar jag fram.

''Sopie vad är det''

''Mamma ho..n...h'......Luke jag ska flytta'' får jag fram tillslut och det blir helt tyst i luren.

''jag är hos dig om 5 min'' säger han tillslut och knäpper av samtalet.

Jag trycket telefonen hårt mot bröstet och tårarna forsar ut.

Allt var så perfekt nyss, så lite som bara igår. Fan hur allt bara kan vändas så här, bara på en dag?

Jag känner ett par varma armar lindas runt min midja. Jag vänder mig om och kramar han till baka och andas in hans trygga doft. Han stryker mig över håret ''Sopie, vart ska du flytta?'' frågar han oroligt tillslut.

''Kalifornien'' viskar jag ut

''VA?'' brister han ut.

''Mamma har fått ett jobb där, så vi ska flytta dit i ett halv år och hon tvingar mig att följa med'' säger jag tyst.

Jag torkar bort tårarna och kollar in i hans ögon som visar smärta....smärta av att förlora mig.

Lukes pov:

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, det är som om någon sliter sönder mitt hjärta i tusen bitar. Hur ska jag klara mig utan henne i ett helt fucking halv år????

Jag stryker henne över håret och kysser henne på pannan.

''Jag skulle kunna vänta på dig i all evighet, jag går ingenstans'' viskar jag mjukt i hennes öra.

Hon kollar upp på mig med ett par röd-kantiga ögon.

''Lovar du?''

Hon ser in i mina ögon, som om att hon försöker avgöra om hon ska tro mig eller inte. Vilket gör mig lite besviken.....

''Jag lovar'' svar jag henne.

Utan förvarning är hennes läppar plötsligt pressade mot mina och elektriska signaler skickas genom hela min kropp och i min mage känns det som om det har flyttat in ett helt jävla zoo.

Hon är dem ända som någonsin har fått mig känna så här...Hon är den ända som får mig kännas älskad och nu ska hon lämna....

Om man bara kunde pausa den här stunden och leva här för alltid....

*************************************

JAAAOW NYTT KAP!

Sorry för så dålig uppdatering, verkligen skit dåligt!!!

Men lovar ska försöka bättra mig!!

Ja du, vad säger ni, Sopie ska flytta till Kalifornien i ett halvår, hur kommer det påverka Lukes och Sopies relation??

HOPPAS NI BLEV NÖJDA IAF!

VEET ATT DET BLEV LITE KORT, MEN LÄGGER UT ETT NYTT KAP DENNNA VECKA..

PUSS,PUSS//

Vanessa💜💜💜💜💜💜💜