Blue Eyes

Kapitel 13

ALEXANDRA

Jag rörde lite på fingrar och tår. De rör på sig iallafall.
Jag satte mig upp långsamt ur sjukhussängen.
Mitt huvud bara snurrade.
Jag ställde mig upp och skrek snabbt av smärta, jag satte mig hastigt ner i sängen igen. Jag kollade ner på mitt ben.
Det var ett djupt stort sår mitt på mitt högra lår.
-Fan.. sa jag för mig själv.
Bara några sekunder efter jag skrek kom William instormandes.
-Du är vaken!! Ropade han av lycka. Det gjorde så ont i mina öron, det var som hans skrik var 100 gånger så hög som det brukar vara.
Jag höll hårt för mina öron och gjorde ett litet ljud.
-Alex, är du okej? Frågade han och stod kvar i dörröppningen. Jag la mig ner i sängen och skrek.
Vad i helvete är det som händer?

WILLIAM
Asså jag vet att hon legat i koma i sådär 1 och en halv vecka. Men vafan.
Tillsist slutade hon att skrika och jag sprang fram till henne, hon drog upp sjukhuslinnet och visade mig såret. Utan att säga något.
Jag kommer ihåg exakt vad som hände, exakt allt. Men hon är nog inte redo att få reda på allt än.
-Alex, kommer du ihåg vad som hände? Frågade jag henne försiktigt och satte mig på knä framför henne. Hon kollade på mig med en iskall blick.
-Du.. Sa hon kallt.
-Ja, jag är här. Svarade jag.
-Du lämnade mig.. sa hon och morrade åt mig. Jag svalde hårt, hon kommer ihåg.

1 och en halv vecka tillbaka.

Jag låg helt blodig på deras köksgolv. Det dunkade till i golvet då och då. Alexandra och Becca är där ute, och slåss mot alfan, och jag kan inte göra något.
Jag andades hastigt, såren i min mage gjorde så fruktansvärt ont. Jag kunde knappt röra mig. Det blödde så in i tusan. Jag hörde hur Becca skrek för hjälp. Jag hörde också hur ont Alex hade. Jag morrade några gånger för mig själv innan jag bestämde mig för att ställa mig upp och bete mig om en riktig man. Jag satte mig och skrek till. Jag bet ihop och ställde mig upp. Jag gick med snabba steg ut till vardagsrummet och såg hur både Alex och Becca låg på golvet. Alfan var påväg mot Alex's håll men jag röt högt och han flinade och kollade på mig.
- Du lever inte länge till. Sa han och skrattade högt.
Jag sprang snabbt emot honom och han himlade med ögonen. Jag drog mina klor runt hela hans mage till jag var vid hans rygg. Jag puttade honom så han föll framåt. Han morrade och jag satte klorna i hans rygg och drog de neråt, han skrek av smärta. Det gick så snabbt, tills jag insåg att jag precis dödat min alfa. Martin var ju inte den som "skapade" mig, jag var bara i hans flock. 
Mitt huvud snurrade och jag slog in 112 på mobilen, några minuter efter det kom ambulansen. Jag kollade på den döda alfan, Becca och Alex. Alex låg och kisade, jag såg att hon kollade på mig. Jag kollade på henne med mina varulvsögon innan jag sprang iväg in i skogen.

- William, du är en alfa.
Jag kollade på hennes söta ansikte.
- Ja, det är jag. Sa jag och ställde mig upp. Jag kände mig mäktig och stark.
Hon kollade upp på mig.
- Jag tänker inte följa dig. Sa hon och ställde sig upp. Hon ställde sig på sitt ben hon hade ont i.
Hon lös med sina varulvsögon, de var mörkblåa.
- Så, lilla valpen är rädd för stora vargen? Frågade jag henne och strök hennes kind.
Hon tog hastigt tag i min handled och tog bort den från hennes kind.
- Du har jävlats med fel valp, William. Watch your back. Sa hon och slog i min axel på vägen ut från sjukhusrummet.

ALEXANDRA

Nu jävlar är det krig.

Segt och dåligt kapitel, sorry 🙃